Det känns liksom jag stångar huvudet i en cementvägg och ingenting brister fastän precis allt gör det. Jag vet inte var jag ska börja och jag överväger nästan om jag verkligen vill gå en utbildning där det känns liksom allt hänger så löst hela tiden. Och i synnerhet om jag vill gå en utbildning där den examen jag får knappast är eftertraktad på arbetsmarknaden, snarare överrepresenterad. Jag kanske borde bli präst istället?

Jag måste skriva hemtentan ikväll, och HF:an skiter jag i till en annan gång, amen to that. Jag får komplettera och så är det med den saken! Innan torsdagen ska allt annat TV-material vara färdigredigerat och inlämnat vilket innebär att det blir panik på tisdag, vilket det ändå blir eftersom Ulrika i sista minuten slängt ut examinationsuppgifter som inte ens fanns med från början. Det hela känns liksom ett straff eftersom närvaron på den senaste FRIVILLIGA gatheringen var så låg. Litet som att "Det är frivilligt men fan ta er om ni inte kommer, då ska ni lida för det..."

Vidare är jag så jävla less på skolan och jag är less på... Allt och tamejfan alla. Dessutom visar en undersökning att studenter utan bostadsbidrag och extraarbete backar ekonomiskt varje månad, att pengarna inte räcker till kurslitteraturen (tell me about it, nu är det dags igen...) och att de flesta studenter inte klarar en oförutsedd räkning på 1000 kronor utan hjälp från t.ex. föräldrar. Däremot, om man jobbar istället för att plugga vidare, plussar man omkring 4200 kronor varje månad jämfört med tidigare år. (Jag borde källhänvisa men jag orkar fan inte, undersökningen är hur som gjord av Swedbank för den som vill kolla...)

Ibland önskar jag litet som att jag vore död. Jag är för slut mentalt för det här och kan inte ens slappna av nog mycket för att sova. Mitt magonda är mer regel än undantag, liksom illamåendet, yrseln, tröttheten, värken i axlarna och nacken och den extremt korta stubin jag har. Det känns liksom jag passerat femtio och precis blivit sjukpensionär för utbrändhet och... Något jag verkligen AVSKYR är lärarmentalitet, ni vet, som på högstadiet då det var "vuxna mot ungdomar". Det värsta jag vet är att förmodas vara vuxen - åtminstone juridiskt sett - och kunna ta hand om sin ekonomi, sitt liv, få gifta sig, köpa ett vapen, ta lån, skaffa barn, skaffa bil och Gud vet vad medan man å andra sidan är femton igen inför de lärare man har och därmed idiotförklaras. Jag avskyr det. Verkligen avskyr den känslan av det komplett oresonliga... Shoot me. Jag orkar inte. Faktiskt orkar jag inte.

Hur det blir med morgondagen vet jag inte. Antingen går jag och gör det, eller så skiter jag i det. Det känns litet liksom det kvittar.