Jag ska jobba idag igen och för första gången i mitt liv är det så otroligt motigt att jobba. Tiden går så... Segt. Sommaren går så... Segt. Det känns liksom tiden formligen kryper fram och augusti känns så fruktansvärt avlägset. Jobbar dock bara ikväll samt måndag och tisdag natt; Piteåfärd onsdag morgon bara för att åka neröver med Magnus torsdag natt. Fick tag på lägenhet åt oss förra veckan, en tvåa, vilket innebär att Magnus vistelse härnere innebär uppackning av kartonger och bära tunga möbler. Det ska bli otroligt skönt att få tillbringa några dagar med honom; kanske är det därför tiden tycks stå still, för att all den där vardagen fattas?

Jag kan förstå de tjejer/kvinnor som är lätt panikslagna över att vara ensamgravida: Är det något jag faktiskt aldrig skulle önska någon så är det just det. Att han är dryga åttio mil norrut är alldels tillräckligt för att det ska kännas knas. För jag menar, i ärlighetens namn, utöver den gravida kvinnan och hennes partner är det alla andra helt ointressant det där med graviditeter. Personligen blir jag spyfärdig när folk till höger och vänster ska berätta om sina ungars utveckling och bajsfärg i tid och otid: Bara för att det är stort för föräldrarna innebär det inte att man i timmar måste älta om ungen har lärt vända på sig eller ej. I synnerhet inte med ickefamiljen.

Vidare i gravidresonemanget (ja, jag sade ju att ingen förutom den gravida kvinnan och hennes partner bryr sig, men skit samma...) ska jag dela ut en tankeställare till folk.

VAD ÄR DETTA MED ATT TA FOLK PÅ MAGEN?! VAR NÅGONSTANS STÅR DET "GRAVID, FEEL FREE TO TOUCH!"?!

Jag ser ännu inte särskilt gravid ut, bara mullig över magen (och säkert på andra ställen också) men lik förbannat ska folk dit och KÄNNA! Varför? Det är liksom jag skulle ta... Typ Hanna på brösten och kommentera dem. Eller en kille på kuken för att sedan storle och säga att "Jaa, det där var ju ett redigt paket!"

Som person ÄR jag inte särskilt fysisk - utom på jobbet med gamlingarna - så när människor kommer och lägger sina nävar på en ännu inte ens gravidutskjutande mage blir instinkten att slå tillbaka. "This is my dancespace, and that's yours" liksom. Man tafsar inte på människor. Man tafsar på sin partner - inte på halvbekanta.

DET ÄR INTE OKEJ OAVSETT STORLEK PÅ MAGE ATT KÄNNA! DET FINNS INGEN ANLEDNING!

Nu ska jag fjäska för doggen och ta honom en sväng runt gården.