Jag har pratat med Johanna under morgontimmarna arbete och det verkar liksom vi var ense gällande det faktum att man aldrig blir nöjd. Arbetar man mycket gnäller man över det, att man är trött, fucked up i huvudet och så vidare, men de dagar man väl är ledig gnäller man över det faktum att man "aldrig får jobba". Och mycket riktigt, nog är det så. Det grämer mig att jag i juli bara fått ihop 159.5 arbetstimmar - men på samma gång känns det motigt ens att slutföra dem. Jag skulle gladeligen tacka ja till nya pass men lik förbannat sucka innan jag gick till dem.

Detsamma gäller vädret: När det är trettiofem grader varmt - eller mer - på jobbet svär man över att det är olidligt hett och tack gode gud för regn. Att sommaren sen inte varit mycket mer än fucking regn måste också gnällas över och då även passa på att hylla trettiofem grader och gassande sol.

I övrigt är jag... Så jävla less på att tiden går så sakta och jag är så jävla less på att... För fan. Ibland känner jag mig precis lika jävla attraktiv och åtråvärd som... Ja, inte kanelbullar i alla fall. De är åtminstone sockersöta nog att frossa i.

Nighty.