Mina två visdomständer i underkäken växer och det kliar så infernaliskt att jag önskar mig en bitring, ni vet en sådan där man ger till kids som håller på att kläcka tänder. Känslan är... Smärtblandad, kliande... Det gör så ont att det är skönt, så länge jag inte äter eller tuggar mig i kinden med tänderna. (Ja, de växer snett utåt, varför mitt kostintag har utökats med sporadiska bitar kind...)

Har - i vanlig ordning - tillbringat helgen i skogen. Fredagen gick åt till att ta upp striden mot mössen. De hade bokstavligen skitat ner i precis hela jävla kåken, till och med i sängarna. Hur disgusting som helst och ALLT åkte in i tvättmaskinen. Sedan kom Magnus - riddaren utan vit häst - med en förpackning råttgift och vi tillbringade natten i en mycket erotisk stämning genom att ligga och lyssna på möss som dinerade på grönt råttgift. Kärlek.

Igår plockade vi upp Sandra, Mane, Chrille och Daniella och rockade loss i en halvdan vinorgie, med bastubad, käk, snack och sällskapsspel. Vilket är grymt underskattat. Jag och Mane spöade gänget ganska överlägset i TP, varpå jag fick min egoboost för kvällen. Magiskt. Är det något jag formligen älskar så är det faktiskt att ha Magnus med i sällskapet, inte minst för att jag vet att det alltid kommer ett eftersnack, en utvärdering när vi väl krupit till kojs. Inte skitsnack eller så, mest en avrundning; Hur har du haft det ikväll och så vidare.

Nu söndagkväll och det blir lojt. Har fixat hem "Tomten är far till alla barnen" och tänkte glo på den så snart karln min kommer tillbaka från Den Kära Modern. Ibland älskar jag söndagar och ibland känns de liksom pest och pina. Idag är en bra söndag, känns det som. Inte överdrivet bakfullt - för min del inte alls - och mat, säng och film väntar. Dessutom ser jag fram mot kursstarten av "Språket" imorgon, inte minst för att det är Ulrika som håller i kursen och hon är bra. Riktigt bra.

För ett tag sedan fundrade jag över det där med skolan. Liksom om det var värt det. Många gånger förbannar jag att jag började plugga istället för att fortsätta hanka mig fram på timvick, men... Jag har faktiskt kommit fram till att även om jag ibland formligen avskyr skolan, i synnerhet innan tentorna, så är det här det bästa och roligaste jag har gjort. Yes, Lisa älskar sin skola. Hur sjukt är inte det?! (Där ser du, Sofia, det fanns något för mig också...)

Allting känns bara så... Ljust. Vi lyckades haffa en kanonfräsch trea från april; skolan funkar asbra såvitt jag vet; Piteå är kanon och jag är faktiskt stabilt, tryggt, ärligt och uppriktigt kanonförälskad. Om man får skriva så. Allt känns rätt och ja, egentligen är jag lycklig. Lycklig efter de förutsättningar jag har nu. Saker man vill ändra på finns alltid, men det kanske, kanske finns tid till sådant också. Än är jag inte lastgammal och det ena behöver inte utesluta det andra.

Ni vet uttrycket om att "gräset alltid är grönare hos grannen"? Ibland kan jag tänka så om Magnus, faktiskt, vilket jag tycker är helt naturligt. (Ingen tro utan tvivel...) Men så tänker jag till och inser att neej, jag är inte intresserad av någon annan gräsmatta än min egen. Även om det är mycket att hålla efter, men vill man att den ska vara grön och grönskande är man ibland så illa tvungen att dra på trädgårdshandskarna, ställa sig på knä och rensa i rabatterna. Så ja, jag är jättelycklig egentligen. Det känns konstigt men riktigt bra.

Nu middagsdags. Later.