Det är något som fascinerar mig så oerhört med mediciner, kanske till och med så mycket att jag om jag någon gång ska bli missbrukare så är det mediciner jag ska knarka på. I sanning mediciner. Denna fascination gränsar till något perverst kanske, men jag formligen älskar att känna hur smärtan successivt försvinner, allt tack vare piller. Och nej, jag tar inte piller bara för att ta piller: Det är i sanning befogat att göra det i nuläget, och den enda trösten jag kan ge mig själv är att Citodon är ett minne blott. Nu reder jag mig med enbart Ibumetin och Pronaxen för att kunna svälja. Det går åt rätt håll, thank God, och jag tänkte försöka fixa middag ikväll, på lax och potatis. Potatis kan man pressa och lax kan man mosa till en gegga med potatisen. Absolut sväljbart, med andra ord. Det har blivit mycket fisk these days, lär jag säga. Fiskbullar går att mosa och likaså vanlig torsk. Nu lax. Dessutom börjar jag kunna slicka mig om läpparna igen.

En varmdusch var också på tapeten och jag tror att det hjälpte till att lätta upp i huvudet på mig. Nu ska jag packa inför morgondagen och sedan posta räkningarna. Imorgon bär det av.