Vi åkte försenade från Älvdal i morse och jag släppte av Magnus hos Den Ömma Modern och körde därefter...bil. I en timme. Efter en stund kom jag fram till en väg där jag åkte i höstas, eller straxt efter jag flyttat hit. Den där tiden då jag kände någon form av lappsjuka och vädret hindrade min utfart från stan, i form av ösregn. Jag minns känslan när jag åkte på den där vägen, den går liksom parallellt med E4 och mitt emot Pite Havsbad in mot stan igen. Man åker förbi hus i "skogen" och man kan köra precis hur långsamt man vill, långsamt nog för att fundera.

 

Jag funderade den gången i höstas, på framtiden. Sådant där de flesta funderar på. Yrkesmässigt: Leder min utbildning någonstans eller slutar jag med studieskulder och en examen som inte är värd något? Och så givetvis kärleksmässigt: Kommer allting att fortsätta som det gjort de senaste åren? Är det som skrivet i sten att jag ska vara såhär bitter, cynisk och aldrig lita på någon som har en snopp? Så tänkte jag att det kanske vore nyttigt för mig att träffa en stadig, stabil norrlänning, ni vet en sådan där med hus i skogen, en bastu och det där norrländska lugnet. Trots alt älskar jag ju dialekten, så varför inte, liksom.

Nu åkte jag där igen idag, längs den där vägen, och jag funderade. Yrkesmässigt och utbildningsmässigt känns det liksom jag har träffat helt rätt. Och jag fann en norrlänning, eller, pja, i rättvisans namn var det väl tvärtom... Men det här är inget bokslut, jag menar absolut inte så. Bara att tankarna har förändrats sedan ett drygt halvår. Och plötsligt kommer jag till det där jag är så fundersam över, det där aningens pubertala "Vem är jag och vad vill jag?"

För att vara Lisa i Piteå är inte som att vara Lisa i Gagnef. Jag vet att det är många som påstår sig känna mig, veta hur jag är och vad som är viktigt eller inte, men jag frågar mig själv hur det kan vara möjligt när det i en och samma människa liksom ryms mängder av personer. Här känner jag mig som mest harmonisk och faktiskt också lyckligast - undantaget då jag har PMS. "Det är hit man kommer när man kommer hem" står det på Piteå kommuns hemsida och att komma hem är att vara i Piteå.

Ibland undrar jag vad människorna jag lämnat efter mig tror - i synnerhet de hemma i Dalarna: I nuläget känns det så avlägset att flytta tillbaka dit. Så avlägset att vara någon jag egentligen inte är. För jag har skapat någon här - eller helt enkelt bara låtit mig själv leva litet mer. Satt upp mina egna ramar och mina egna livsfilosofier. Jag vet att jag är smart, att jag är ambitiös när jag väl ger mig in i något. Hittills har jag klarat mina kurser bra, och viktigast av allt: Det känns inte temporärt.

Vad som skrämmer mig är att fastna. Att fastna i en vardagsslentrian där jag aldrig kommer utanför landet. Där varje jävla öre ska vändas på och där jag inte finner någon mening med något alls, inte ens mitt arbete. Jag är - och förblir - en människa i behov av rörelse, av förändring. På samma gång behöver jag mer än någon annan jag lärt känna tryggheten. Det familjära och en familj.

Och - håll i hatten vänner, nu blir jag nästintill patetisk, men det kallas "lovesick" av en anledning. Jag måste få det att fungera. Vi måste få det att fungera. Det här är inte - får aldrig bli - temporärt. Att försöka lyckas med ett förhållande är det svåraste jag någonsin har gjort, men jag vet att vi bägge lagt en så suverän grund. Funkar det inte i längden blir jag förvånad.

(Fasen, jag har blivit blödig på äldre dagar...)

Det svåraste som finns är att acceptera honom. Att han tycker om mig tillbaka. För första gången litar jag genuint på en människa. Helt igenom. För första gången finns inte det där tvivlet på sanning. Säger han något, ja, då är det så. Jag har så förtvivlat svårt att tåla känslor. Att tåla ömhet och att tillåta mig själv att vara svag. Jag föraktar sådant och jag tror att han föraktar människors förakt för det. Hänger ni med? Och allt är en konstant process, även om det ibland blir bakslag så går det framåt. I vissas ögon kanske för fort, men för mig liksom jag inte kan vänta. Liksom jag hade väntat så himla länge och plötsligt var det så givet. Så självklart att det var vi.

Jag kan inte riktigt konkretisera det, men det känns som att... Som att vi klarar av något. Som att vi hela tiden vinner något och vävs starkare in i varandra. Med Magnus får jag släppa de där spärrarna och tillåta mig själv att leva litet mer. Ett naturbarn är han, på sitt sätt, och det tilltalar min längtan efter det primitiva, det levande, det gränslösa. Vi skrattar ibland, han och jag, åt det där uttrycket att saker och ting inte alltid är som de ser ut att vara, och jag formligen älskar de kontraster han är. Det liksom bara kommer till mig; allt från fåniga flicksaker som att han alltid använder mitt hårschampo med argumentet att han har så litet hår och därför inte behöver så mycket schampo, till det där lugna, självsäkra "det fixar sig"-attityden. Och jag älskar så det formligen bubblar i mig.

Det här är ingen dagbok men just nu skriver jag liksom det är det. Och jag skäms samtidigt över att skriva det jag har gjort. Skäms över att vara naiv nog att vara kär, hur sjuk är inte den skamkänslan? Det känns liksom jag måste berätta att allt inte alltid är sådär lysande bara för att inte bli förlöjligad, för att inte betraktas som naiv och kärlekskrank. Men jag vet att allt som inte är så lysande de facto till största del beror på mig och den person jag är, har kommit att bli. Att ha en relation med en människa som byggt upp ett världsomspännande försvar är inte enkelt, och det är himla svårt att komma in viftandes med en vit flagga och be om omedelbart nedrustande. Min nedrustningnsprocess tar tid, och tolerans, och jag kan inte begripa att han har ens viljan. Att det finns någon som orkar, och inte minst någon som orkar när inte jag gör det.

För visst vore det enklast att vara ensam. Trots allt är jag van ensamheten och sickfuckförhållanden som bara förstör min självkänsla. Men fan att allt ska vara enkelt. Jag vill det här, så mycket att det knyter sig i bröstet och jag inte vet var jag ska börja för att göra det så bra jag bara kan.

Att be om ursäkt, kunna säga förlåt, att rucka på min förbannade stolthet; jag lider varje gång. Men samtidigt är det så otroligt skönt. Att kunna säga förlåt, kunna säga "jag älskar dig och jag menar inte att det blir sådär men ibland blir det bara så men jag försöker verkligen försöker vara bra den här gången eftersom jag vill så otroligt mycket vara med dig och kanske till och med bli gammal med dig".

Och jag vill att vi ska kunna titta på våra barn och se att de ser förebilder. Se föräldrar som faktiskt älskar varandra och inte är rädda att visa det. Jag vill ha det där jag själv aldrig har haft - en familj som präglas av Magnus inställning till känslor och beteenden. Hur kan man vilja så otroligt mycket och faktiskt kunna skönja det där bortom alla stenar och nedfallna träd man måste kliva över i skogen för att komma tillbaka på stigen?

Jag börjar med en dusch.