Efter många om och men anlände jag omkring 00.30 på Farmen med en känsla av att sväva ovanpå allting. Sjuttio mil sätter tydliga spår, kan jag säga! Åt en hamburgare med familjen och stupade sedan i säng bara för att... Sova kasst precis hela natten. Jag har inte gjort annat än drömt mysko saker och då jag vaknade för en dryg halvtimme sedan kändes det som... Konstigt. Och plötsligt blir jag så ambivalent vad gäller framtiden. Jag vill plugga färdigt, så mycket är säkert, men på något sätt ligger separationsångesten vad gälller min flytt härifrån och sjuder under ytan. Det är litet som att jag kan det här, känner igen det här, vet vad allt handlar om och där uppe... Där uppe har jag ingen aning om någonting. Även om jag trivs i Piteå - verkligen trivs i Piteå - så känns det aningens bittert att veta att jag aldrig mer kommer att bo här. Aldrig mer i Gagnef. Inte jobba här igen. Inte ha någon egentlig tillhörighet. För faktiskt, det är litet så det känns.

Och på samma gång känns det så konstigt att inte riktigt veta vad jag ska göra klockan åtta på morgonen när jag vaknar och det är alldeles tyst i huset. Gosh, jag måste verkligen sluta tänka.

Sluta tänka och testa lillbrorsans från älven nyupppdragna lax.