...så är det i sanning våren. Jag älskar våren här hemma, där luften är på ett alldeles speciellt sätt och man kan andas ganska lätt. Imorse fick doggen springa själv på gräsmattan och jag tog bara täckjackan och satte mig på trappen för att andas. Bilrutorna var nerisade men jag tror inte att det dröjde ens en timme innan solen hade smält allt. Och i dikena är det tussilagos. Överallt gula mjuka tussilagos vilket påminner om de otaliga gånger vi cyklade hem från skolan och stannade på vägen för att plocka med blommorna hem till mamma.

Det känns litet som om jag tänker för mycket these days, tänker på saker jag verkligen inte behöver tänka på riktigt än. Tänker på hur hösten blir, om Magnus får något jobb eller inte, det bekymrar mig sjukt mycket och jag kan inte göra något åt det... Tänker på var jag ska bo och exakt vad jag ska företa mig. Kanske är det därför jag inte får sova som jag vill, jag vet faktiskt inte...

Nu ska jag i alla fall släpa med mig doggen på en litet längre promenix än bara vanliga rundan. Frisk luft is the shit. Sedan Chrille och Sågmyra bara för att avrunda dagen med mormors stek. Kan funka. Verkligen funka.