Bland flyttkartonger och en aktiv sambo...
Jag å min sida är en levande bergochdalbana och det faktum att jag gråter halvhysteriskt precis varje dag suger musten ur mig. Sickfuck moi. Allt känns så... Annorlunda, på något sätt. Flyttångest kanhända, eller kanske att allt känns så seriöst helt plötsligt. Att det liksom går mot att vara vuxen på riktigt, eller i alla fall försöka, och det skrämmer skiten ur mig eftersom "vuxen" innebär att ta ansvar för så otroligt mycket, men jag vet att "vuxen" inte behöver innebära livets slut, tvärtom. Kanske är det då det börjar och det känns i alla fall bra att jag har sommarjobbet fixat... Men visst, hur mycket jag än skulle vilja finns det inget facit till något alls...
Något jag inte riktigt kan begripa är hur jag orkar ha ångest över så otroligt mycket. Typ allt. Över att inte vara bra i skolan. Över att inte lyckas i arbetslivet. Över att vara en dålig flickvän - eller än värre dålig fru och mamma då den dagen kommer. Över att vara asocial och otrevlig - vilket jag just nu är då jag har tålamod NOLL med människor och de facto idiotförklarar merparten av de personer jag "måste" träffa. Över min jämrans emetofobi. Över att äta elller inte äta - just nu föredrar jag inte trots att jag verkligen borde.
Kanske handlar allt om att försöka tänka mer positivt men det är ack så svårt. Dock, någonstans mellan feber och nästäppa inatt drömde jag något konstigt men känslan var bra och jag kan lämna det därhän. Det enda jag med säkerhet vet är att det gungar fruktansvärt mycket hos mig och det är så ovant att ha någon...att inte slåss ensam. Vad det nu är att slåss mot, jag vet inte riktigt... Men, när man är låg är det svårt att se ljus. Trots att man vet att det är strålande sol och varm högsommar där på andra sidan. Egentligen alltså.
Nu ska jag ta mitt ansvar - vara en bit på väg mot snäll och duktig flickvän - och plocka in porslin i diskmaskinen innan det ska upp i skåpen. Av någon anledning känns det här så temporärt. Hur utången blir visar sig... Vi har pratat om det men just nu kör vi på det här. Hur framtiden artar sig visar sig.
"Jag befinner mig med ett stycke ny baby i bärbart format"
Vänta nu här. Är jag helt tappad bakom om vagn, har jag läst lite slarvigt eller vad säger du egentligen: Nybliven sambo - och blivande mamma?
Speak out baby.
Aha. Ahaaa. Det finns finns faktiskt mycket i dina senaste poster som andas graviditet :)
Jag säger: STORT grattis - och hoppas förstås att du mår hyggligt. Det brukar ju inte vara bättre än hyggligt de första veckorna...
Och som svar på din fråga: Nej, jag var verkligen inte alltid glad. Jag var panikslagen, skiträdd, orolig, ledsen, arg, bråkig, trött, tveksam och grubblande. Båda gångerna. Och visst gör väl hormonerna en hel del, men det är ju också en sjuhelvetes mental omställning att välja barn. En graviditet och ett barn innebär ju att man knyter ihop sin relation med hjälp av en nytt litet liv, en ny livsituation och ett nytt framtidsperspektiv. Det innebär att man aldrig kommer vara helt "själv" igen. Det innebär att man blir ansvarig på en massa sätt som man inte behövt vara tidigare. Det är således fullständigt normalt att man lägger sig ner och grinar emellanåt och undrar vad fan man håller på med.
Jag tror, utan att egentligen vara något annat än en som gjort resan två gånger, att det är bra att låta alla känslor och tankar löpa linan ut. Gråta när man behöver gråta, bråka när man behöver bråka och säga precis allt det där man är rädd för högt. Det är först när man fått vara rädd och panikslagen som man kan hitta till botten i beslutet och känna sig trygg och glad.
Lycka till vännen. Ni har en jävligt spännande resa framför er. Jag önskar dig lycka till. Kram!
