Jag börjar bli benägen att instämma i Nicklas inlägg: "Ju tråkigare jag blir...desto fler läsare får jag...igår slog jag nytt rekord!" Lustigt. Eller så var igår höjden av den briljans som blivit mitt kännetecken? Jag vet inte riktigt...

Nå, jag blev så... Överraskad, att jag marscherade till kaffebryggaren. Det är nog femte gången jag har använt den sedan jag flyttade hit. Kaffet blev jättestarkt, måste jag tillägga. Inte alls som jag tror att jag vill ha det längre. Jämfört med förut dricker jag nästan inget kaffe längre. I skolan, visst, men såhär? Icke.

Idag är det handledningsdags vad gäller artikelinlämningen och jag har sedan igår kväll funderat på om jag ska skriva en recension på den nya Beck-filmen, "Det tysta skriket". (Vilken f.ö. inte har haft releasedatum än, såg jag, men ändå... De som vill vet var.) De senaste Beck-filmerna har genomgående varit tämligen intetsägande med undantag för någon guldglimt, och inte ens Gunvald har levt upp till att vara Gunvald. "Det tysta skriket" var - enligt mig - en helt ny Beck. "En produkt av sin tid" utan att låta alltför högtravande. Ploten? Två flickor överkörda av tåget. Inget märkvärdigt, alltså, men när det börjar nystas i det hela uppvisas några av våra för unga tjejer idag vanligaste samhällsproblem upp: Gromning, utseendefixeringen, könsroller, sexuellt utnyttjande, knark, mobbing. Vardagen, med andra ord. Och det lyfter Beck-konceptet, ger känslan av att Harald Hamrell äntligen fattat att det inte är seriemördarna som utgör de verkliga hoten nu som förr. Poletten har trillat ner och jag tror att det de facto är en ganska viktig film, om inte annat för föräldrar.

Nu ska jag ta min kaffekopp och läsa vidare i "Min mosters migrän" av Hanne Vibeke Holst. Jag formligen älskar när de lägger intressant, rolig och bra litteratur på listan. Och inte minst handlar det om genusfrågor. Super.