Det regnar och det känns liksom november ilade hit så fort det någonsin var möjligt. Jag fundrar - igen - på andra alternativ till det här och bestämmer mig för att jag biter ihop till november, december, och sedan skiter jag i det här. Om det fortfarande känns så här, that is. Bonjour, tristesse. Jag blir tamejfan aldrig nöjd.

Idag? Inte ett jävla jota, förmodar jag. Träning på kvällen. Måste bara komma av mina Diklofenac. They're killers och inte hjälper de nämnvärt heller. Helvetesregn. Nu vill jag ha vardag så jag får träffa människor. Icke självvald ensamhet är så himla trist.

Cappuccinosuget remains, jag är ashungrig men vågar inte riktigt. Allt blir så mycket värre i munnen då.