"Jag är ingen våldtäktsman!"

Efter en del slösurfande på DS där det mesta finns och i stort sett allt är tillåtet kommer funderingen på hur man vet när vissa fantasier faktiskt STANNAR som fantasier. Jag menar, det är en sak att ha fantasier som drar åt det pedofila, fantasier som involverar seriösa våldtäkter, sexuellt umgänge med djur, döda, mamma eller pappa. I fantasin spelar ingenting någon roll, tycker jag. Så länge det stannar som fantasier och så länge de fantasierna inte behövs för att trigga igång en sexuellt. Men, hur vet människor var gränsen går?

Kan någon rakryggad säga att "Nej, jag vill inte längre träffa tjejer och ha sex med dem eftersom risken finns att jag våldtar dem och jag vill verkligen inte vara en våldtäksman", eller är ett sådant statement för tabubelagt? Blir man en outsider om så bara inför sig själv? Törs någon titta sig själv i spegeln och erkänna att denne tänder på små pojkar som leker i sandlådan på arbetsplatsen för att därefter ha mod nog att byta jobb för att förhindra eventuella övergrepp? Eller sälja hunden eftersom man insett att man dras sexuellt till den? Var går gränsen?

Jag menar, för de flesta människor går gränsen för vad som är normalt vid renodlad vanilj, alternativt litet fniss-bondage med flufförsedda handbojor och en klatsch på rumpan sådär efter två glas rött på fredagkvällen. Sedan får det liksom vara bra. (Nej, jag (för)dömer inga vaniljare, live and let live...)  Uppenbarligast är det svårt nog att vara gay, så att inse att man tänder på våldtäkter inte som i rapegames utan i verkliga livet, hur känns det?! Och var går gränsen för när en fantasi inte längre är enbart en fantasi?

I och för sig, fantasin är oftast mycket, mycket bättre än verkligheten och jag har i stort sett lagt ner allt vad godissmaker heter. Vaniljen står mig upp i halsen och till dess att jag hittar någon som vill baka chokladbollar med mig får det fasen vara. Om man vet vad man vill ha ska man inte nöja sig med mindre och jag ska för övrigt till Stockholm i slutet av september. Det blir nog både bra och välbehövligt. Litet vardagslyx över en helg.


Kommentarer
Postat av: Håkan Wiklund

Jaa, du, var går gränsen? Tack och lov så har de flesta fullt fungerande främre hjärnlober och kan "stoppa fantasierna", men de som inte har det finns ju också där ute. De är relativt få, men de finns.
Tyvärr är väl DS inte direkt representativt för BDSM-scenen, det är ju trots allt anonymt på nätet för de som vill. Eller för de som bara vill visa upp sig.
Så länge man kan hålla sina fantasier till en människa som har motsvarande så är det ju ingen fara. Men, hur vet du att du inte går på dejt med en "galning"... För oss "normala" män är en våldtäkt lika obegriplig som för er kvinnor. Det verkar liksom inte behagligt på nåt sätt.

2007-09-05 @ 21:01:46
Postat av: spaceylisie

DS är inte ett av mina favoritcommunities, och är nog mer representativt för fetischklubbsfalangen än för alla Svensson-BDSM:are. Men, att hitta BDSM-folket är lika svårt online som IRL. Det är en av anledningarna till att jag som regel inte "dejtar" män jag träffat online och i synnerhet inte män som påstår sig vara BDSM-intresserade. Lika vanligt som det är för the gay people to hook up vissa kvällar, lika ovanligt är det att finna detsamma när det kommer till BDSM. För att inte tala om problematiken vad gäller de s.k. Dominanta männen: Antingen är de gifta och närmar sig 60, eller rent ut sagt anskrämliga, alternativt 25-åriga killar som lyssnar på dödsmetall och tror sig lärt BDSM på Dekadance.

2007-09-05 @ 21:09:21
URL: http://spaceylisie.blogg.se
Postat av: Håkan Wiklund

Hahaha.... Sista meningen fick mig att spruta ut kaffet.. :D Skiit nu får jag städa tangentbordet...
Visste ju att du var vettig. *S*

2007-09-13 @ 20:03:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0