Jag fick en påminnelse på en elräkning idag, en elräkning utställd på en månad då jag inte ens bott i stugan. Att tro att jag skulle komma undan DalaKraft var fåfängt av mig. Jävla icke-liv och nu funderar jag verkligen på hur i helskotta jag ska klara den här månaden ekonomiskt. Så jävla great. *suckar tungt* Tar det aldrig slut? Om det här är att bli vuxen vill jag hoppa av, nu genast. Jag måste verkligen skaffa mig ett jobb, det här håller inte.

Och apropå det där med jobb så såg jag lönespecen idag, och den i kombination med mina två andra jobb jag haft i år har jag överskridit fribeloppet med omkring 30.000. *suckar ännu tyngre* Detta kommer naturligtvis och troligast att slå tillbaka till våren eller nästa höst, efter deklarationen, så varenda slant jag kan hoppas på att tjäna nästa sommar kommer att gå åt till precis samma saker som de 130.000 jag tjänat i år: Fanimej inte till nöjen utan för att överleva.

Och så undrar människor hur det kommer sig att vissa tjejer prostituerar sig?!

Innan jag visste att jag skulle till Piteå och plugga var jag inställd på att stanna i Gagnef, jobba på Gagnefsgården, hemtjänsten i Djura och extra på Bolanche. Jag fick det sommarschema jag önskade, med det syfte att jag under åtminstone EN månad 2007 INTE skulle behöva bekymra mig om pengar. I juli jobbade jag nästan tvåhundra timmar och fick en lön därefter, en lön som gick åt till... Att överleva. Att laga bilen. Att betala dubbla hyror. Att köpa kurslitteratur för TVÅ kurser för TVÅTUSEN kronor. I juni jobbade jag heltid och lade SAMTLIGA pengar på... Räkningar. Hela VÅREN har jag pluggat heltid och snittat 50% på jobbet och... BETALAT RÄKNINGAR samt varit tacksam över att kunna käka hos mamma eftersom jag inte skulle ha haft råd att köpa min egen mat.

I sommar drack jag alkohol två eller tre gånger på "festligare" vis, dvs. två glas vin på en uteservering, en flaska hos H&M och en tredje gång på Bolanche helgen innan jag åkte till Piteå.

Jag har slitit så jävla många timmar, nätter, dagar, och gått från det ena jobbet till det andra till det tredje. Vad tacken blir? Indraget studielån.

Kom inte och säg att jag skulle tänkt på det innan: Man går inte till sin chef mitt i semestern och ber att få slippa resten av sina timmar på grund av att man ska plugga till hösten.

Jag är så inihelvete less på att leva på det här viset. Så fruktansvärt trött på att somna och vakna med den där konstanta ångesten över pengar. Över CSN. Över livet rent jävla allmänt.

Och jag känner hur jag bara blir bittrare och bittrare. Över allt. Pengar, framtid, kärlek. Jag önskar inget hellre än att få vara liten igen, ha en mamma som säger att det fixar sig och sedan inte behöva bry mig mer. Alls.

Jag är så sjukt färdig och så ska jag försöka fokusera på annat. Herrejösses.