I vanlig ordning när jag blir låg så får jag för mig att jag måste äta. Helt onödigt och jag har varit hur karaktärsstark som helst och helt enkelt gett fan i det. Mat är inte kärlek, och det ger inte heller kärlek. Istället snyftade jag en stund för mig själv - sådär onödigt tycka synd om sig själv istället för att bli förbannad - varpå min Gode Vän ringde och jag stortjöt i telefon en stund istället. Oh poor him. Sedan ringde jag mamma som inte hade tid. "Jag ringer tillbaka" sa hon och sedan blev det tyst. Nå, så kan det vara. Det är känsligt, det där med ekonomi och min mor, tror jag.

Magnus fångde mig på MSN sedan och gav mig litet sympatier, varefter jag skrev ett CV, ett personligt brev och mailade iväg det till alla aktuella jobb jag hittade på Platsbanken. Vilket var ett. What the heck, bära eller brista. Med 30.000 för mycket i inkomst känns det som att det inte spelar någon roll längre. Om jag nu skulle råka få jobb. Ser man till den tur jag har haft förväntar jag mig nada.

Hur som är jag på mycket bättre humör, om än jävligt hungrig. Det tar på krafterna att gråta men är ack så skönt när det väl är gjort.

Imorgon ska det tränas och drickas obscena mängder sprit. Typ.