Idag var det Lisa-lyx: Jag lagade hyfsat god middag, det vill säga kyckling, potatis och morötter och påbörjade avslutet på den halva rödvinsflaska som stod överbliven sedan tidigare i veckan. Parkerade mig sedan framför TV:n och fortsatte på samma spår med rödvin, tända ljus och "Vänner". För att inte tala om den där Daimen jag unnade mig. Yammie. Så, kring 21 ringde Hanni för att babbla en stund och my God, var det välbehövligt! Två timmar senare och hur mycket som helst sagt. Jag är helnöjd, verkligen ett perfekt avslut på kvällen. Är det något jag inte kan få nog av är det konversationer som verkligen löper över allt och ingenting.

Prat, och prat och mer prat. Om allt från nya deckare till seriösa relationssnack, vilket för min del var välbehövligt. Tänk, att en enda människa kan väcka så mycket hos en som måste kräkas ur from time to time. Med det inte sagt att jag inte uppskattar just den människan. Han får mig bara att fundera så mycket och det är så bra att ha ett bollplank. (Och nej, min käre Gode Vän, det var bara vänligheter och fina hälsningar från Hanna som "får bra vibbar" från Dig...)

Så får jag vad jag mest av allt behöver i sinnet: Perspektiv, och det finns två människor som kan ge mig det. Sofia och Hanna, kanske eftersom de känner mig bäst och varit med längst. Inte minst kan de säga förmodade sanningar utan att några som helst hard feelings uppstår. Som sagt känner de mig.

Vad jag kan känna att jag saknar mest här? Det där kvällspratet, eller för den delen dagspratet. Över en kopp kaffe, en middag, litet eller mycket vin. Det där som inte hamnar i skymundan för bråttom till förfest, det som inte försvinner i ytlighetssnack. Det där som är en slags verklighet; Här känns det så... Overkligt, liksom det inte är den riktiga världen. Det där som får mig att känna att jag inte riktigt vet vem jag är. Åh, jag vet inte hur jag ska förklara...

Men vi pratar - igen - om min relationsnoja. Min antipati gentemot det motsatta könet. Hur jag hamnade där, och varför jag inte orkar ta mig därifrån. Varför jag kanske inte vill ta mig därifrån. Jag tror att det handlar mycket om identitet, vad man är och vad man vill vara i en relation. Hur man än vrider på det blir jag inte nöjd, inte där heller, och jag tror att det är typiskt kvinnligt att ha ett emotionellt tålamod större än Taipei. Och är det något jag har haft de senaste åren är det emotionellt tålamod. Med det inte sagt att jag aldrig gått in i något med öppna ögon, absolut inte, och ingen ånger alls. Bara ibland känslan av att det kanske är onödigt, jag vet inte. Onödigt men bekvämt och trivsamt. Och helt sinnessjukt onormalt, kanske.

Alltså, don't get me wrong, men precis som en misshandlad kvinna normaliserar sin situation, sitt förhållande, så har jag normaliserat mitt och gjort det till någon slags norm vad gäller relationer. Jag tänkte tidigare i kväll att jag nog är rätt bitter, egentligen, och vad är det för insikt? Vara snart tjugofem och redan bitter och cynisk när det gäller relationer till män. Jag förstår att jag inte kan vänta mig perfektionism från någon, att allt måste arbetas med, byggas på och Gud vet vad, men jag frågar mig om det är värt det. Är det värt att engagera sig när män är som de är? Får man generalisera så?

Jag gör det, eftersom jag har sett. Sett, hört, läst och upplevt. Och så ser jag en kommentar till ett blogginlägg och jag börjar fundera... Kommentaren var följande och den lämnades inte på min blogg: "Kärlek eller sex? Jag vill gärna ha kärlek men vet inte hur man gör. Istället är jag grym på att knulla. Därför har jag fått en jätteskum syn på förhållanden. Får man det när man knullat för mycket och på "fel" sätt?" It makes sense. Man formas av sina handlingar och därmed bildar man sig synsätt efter dem. Så hur gör man för att få det där som kallas kärlek, det som normala människor kallar kärlek? Det där som inte är destruktivt eller begränsande? Handlar det om att lära sig knulla rätt först? Och vad är ett riktigt knull och vad är riktig kärlek? Gosh, varför finns det inget facit till något?!

Och gosh, varför har Du fått mig att sätta standarden så högt? Och samtidigt så otroligt lågt? *funderar*