Den här helgen har gett mig så otroligt mycket. Jag är på långt mycket bättre humör än innan jag åkte och allmänt nyförälskad, ni vet, sådär så att det liksom bubblar i en av något odefinierbart men ändå så otroligt påtagligt. Kanske är det nu, då helgen sjunkit in på riktigt, som jag verkligen kan unna mig det där stora leendet?

Så ja, jag har haft det bra. Helt underbart perfekt bra, till och med. Så pass tvärschysst att jag när planet hem lyfte tänkte att om jag skulle dö då så vore det ändå i något slags lyckorus. Om man bortser från att det hade varit trevligt att träffa mamma och så först, då...

Jag var litet halvkinkig över det där med flera timmar väntan på Arlanda innan planet hem skulle gå, men tiden formligen flög fram och jag förstod att även jag älskar flygplatser och det tempo där som gör att tiden liksom står stilla.

Och jag har älskat varje minut av helgen. Älskat Stockholmsnatten trots regn och blåst, älskat kontrasterna mellan min vardag och min helg, älskat kontrasterna mellan det där flotta och det där sjaskiga som ytterst få kan föreställa sig. Gillat det där med rödvin och laid back och ingen stress och bara kärlek över allt annat. Jag har älskat den människa jag kan bli när jag träffar min Gode Vän, och jag har älskat pratet, tystnaden och älskat att helt sonika få somna och vakna med Honom och tuppluren på hotellrummet framför TV:n. Kärlekskrank? *skrattar* Inte nödvändigast. Bara så otroligt nöjd och - hur fånigt det än kan låta - tacksam.

Så har jag läst på Arlanda idag. "Min mosters migrän" och tanken som slog mig var det där med att betrakta eller betraktas, som Holst skriver om. Att vi kvinnor är objekten som ska betraktas och männen subjekten, betraktarna. Därefter rannsakade jag mig själv: Vill jag bli betraktad eller vill jag betrakta? Självklart spelar situationer och personer roll, men vad gäller att bli betrakad som kvinna och ödmjukt sänka blicken i stum tacksamhet över männens beundran, är det något jag spelar på som ett sätt att befästa min kvinnlighet? Är det något jag faktiskt gör?

Må så vara att det är trevligt att bli uppskattad för ett vackert yttre, en fin rumpa eller schysst hållning. Jag tackar och tar emot, självklart, men jag tror nog att dyliga attribut är bihang som ingen människa vill vara känd för. Långt hellre ser jag att någon - och ja, tyvärr säkert en man - kan känna stolthet över mig som person. Att jag är intelligent. Intressant. Rolig. Och - jag erkänner - vacker.

Dock vill jag inte bli betraktad på det viset generellt sett av män. Eller jo, det är väl trevligt och ett plus, men jag tror att man som kvinna väljer män vilkas uppskattning blir viktigare än andras. Kanske pappans, morbroderns, pojkvännens eller makens. För min del har det nog alltid varit så, men å andra sidan har jag en knepig syn på män och attraheras av vad som anses vara fel slags män. Freud skulle med största sannolikhet jubla vid tanken på att få analysera det hela...

Och från en sak till en annan och tillbaka till min Stockholmshelg så blev det ett mer eller mindre smärtsamt avsked som verkligen satte sina tydliga spår. Nå, jag antar att det handlar om att plocka fram masochisten i sig och stå ut med den smärtan ett par, tre dagar. Om inte annat var det trevligt så länge det varade. Och jag är så nöjd, så nöjd. Jävlar i mig, Han är så grym och precis tamejfan som Telia men med så enormt mycket kärlek.

Till slut kan jag inte låta bli att le.