Hur länge sedan var det inte det kändes liksom helt meningslöst att stiga upp ur sängen? Idag var - är - en sådan dag. Jag vaknade först 12.30 efter att ha somnat om till regnet imorse, och det i sig var riktigt dumt, bara det. Klockan är snart 15 nu, och jag har inte funnit på en bra anledning till att varken duscha eller klä på mig. Faktum är att jag måste finna något som aktiverar mig, finna en mening med att stiga upp om morgonarna. Jag kan inte begripa hur människor lyckas aktivera sig! I must in deed be one of the most boring fuckers...

Men jag finner ju inget att roa mig med, finner ingen direkt mening med att... Jag vet inte. Borde plugga mer, läsa mer, skriva mer, men åter: Det finns ingen passion, none what so ever och jag fundrar som så många gånger förr över det faktum att jag flyttat flyttat flyttat hela tiden ligger mig till last. Och givetvis gör det det, det har uppstått en slags resignation som gör att jag inte orkar engagera mig i att lära känna människor på så vis som jag borde. Hemskt, verkligen, och jag bäddar verkligen för ensamhet genom att göra så.

Så jag frågar mig, hur gör man? Vad vill jag göra? Fasen, det finns ingen mening ens med att gräva ner mig i grubblerier. Jag borde istället ta en dusch, klä på mig och ta en promenad. Det är hur vackert väder som helst därute och jag har inte andats riktigt frisk luft på evigheter.

Om inte annat behöver jag något att se fram mot. I nuläget känns det tämligen jättelångt till dess jag ska hem över jul. Med det inte sagt att det egentligen är särskilt mycket bättre hemma. Jag orkar inte engagera mig mer där, direkt. Hur var det nu med det där att komma hem? Har jag någonsin gjort det, kommer jag någonsin att göra det? Jesus, så förvirrad och rotlös jag känner mig...