Amen skitfint...
Klockan är nollåttatjugofem och jag är redan både hungrig och irriterad och nu är det för kort tid kvar innan jag ska gå för att jag ska hinna äta och förresten vill jag inte ha någon äcklig jävla hemmafrukost så jag kan lika gärna köpa smörgås på Kåren och whatever happend to normala relationer, jag bara frågar och vissa dagar är jag så inihelvete less på morbid humor och på att ingeting ska få vara i en enda verklighet utan i liksom parallella dimensioner på något vis; är det här riktigt, ja just nu men inte sen, då är det något annat som är riktigt men vad är viktigt? Hur ska man veta vad som är viktigt när man sparkar sönder stövelspetsarna mot cementväggar och önskar att man vore en av alla de där småungarna som klottrat klätterställningen i lekparken full av fuck off-tecken trots att tanten som går förbi med sin fula prickiga hund säger att hon ska tjalla på dem, berätta för mamma och pappa som lever i någon överenskommen harmoni i någon äcklig symbios med varandra och än värre än skrik och bråk och skilsmässa. Och så den där kräkaskänslan och hjärtklappningen som i att det blev fan inte mer än såhär men gudarna ska veta att jag försökte, och gudarna ska ha min avbön i förhand och alla ska veta att idag om någonsin kan jag tappa tålamodet, tappa tålamodet så till den milda grad att jag har sminkat mig och jag förbannar gråväder, förbannar november i september och fascineras över att det är så mycket månad kvar på lönen. Idag är den dagen då jag inte orkar ta bort det flagande svarta nagellacket från fredagens låtsasvärld när vi skulle dricka sprit och låtsas gilla musik jag än då inte gillar och idag får det svarta nagellacket vara kontrasten som pekar på att det faktiskt finns så många jävla verkligheter i min verkligvärld att jag inte blir förvånad över att jag blandar ihop dem från gång till gång.
Så. Färdigt.
Så. Färdigt.
Kommentarer
Trackback
