Less på det irrationella emetofobiska...
Jag försöker verkligen tänka rationellt när det blir sådär, andas bort det och fokusera på något annat eller åtminstone på att sannolikeheten är så minimal, men ibland tar det där verkligen överhanden och jag agerar utan att tänka. Menar, jag ÄR inte magsjuk, men mitt psyke ställer in sig på att jag är det. Och folk frågar om jag faktiskt mår illa, men jag varken kan eller törs svara egentligen: Eftersom jag jobbar fram ett illamående i och med panik och ångest blir jag på sätt och vis illamående eftersom kroppen reagerar på min noja med klassiska illamåendesymptom. Skulle jag bekräfta att jag är illamående skulle det i min fucked up brain innebära att jag var magsjuk och då skulle jag bli än mer panikslagen. En ond cirkel.
Jag måste verkligen lägga ner det här, men jag tror tamejfan att jag behöver hjälp för att klara av det. Det är helt sinnessjukt att jag (JAG!) ska låta något annat styra över mig. Helt sjukt och hur onödigt som helst.
Måste sova en stund, eller i alla fall försöka. Eller så tar jag en lång dusch. Det brukar hjälpa.
Ack och ve vad jag känner igen det där, huvva! Åkte ju hem en dag under förra veckans skiftpass för att jag lyckats med konststycket att inbilla mig till ett redigt illamående. Det sjuka i kråksången är ju att folk tyckte jag såg rent av likblek ut (mer än vanligt) i ansiktet. Jag inbillade mig alltså så pass mkt att jag ändrade färg, jisses!
Man känner sig lixom bara så överfjantig även om man vet om att det inte är något som helst fjantigt över det hela. Det är precis lika ofjantigt som höjdrädsla eller klaustrofobi. Vi gör det ju lixom inte med flit, eller hur? Det där med ond cirkel är ungefär helt och hållet right on target, onda tankar föder onda tankar på något sätt.
Ska vi försöka oss på lite gemensam självterapi och om det inte funkar knalla iväg till en psykolog och köra hårt med KBT? Hur jag nu ska lyckas överleva det batteri av äckligheter som anti-emetofobi-KBT skulle innebära vette fan! *micropanik*
Men frågan är om KBT är effektivt egentligen: Många hävdar att det kan lätta en stund men att det i längden inte har någon direkt verkan. Och att lära mig spy i "onödan" kommer antingen leda till bulimi eller en än värre noja för att spy. Jag vet inte vad man ska göra, men knappast mixtra hemma. Det tror jag minst av allt på. Har hållit på med den här nojan sedan jag var liten, liten och någon gång ska jag få bort den. Utan piller.
Piller? Piller ska vi väl ändå inte behöva sen tänkte jag ju inte direkt att vi skulle stoppa fingrarna i halsen på varandra. :) Va väl mest en tanke om att det är bra att ha någon som vet vad det innebär att bolla tankar med. Huruvuida KBT funkar eller inte vet jag inget om, bara det jag läst.
Det är evigheter sedan du skrivit detta men måste iaf lägga in ett litet medd. Är precis som du och känner så väl igen mig idet där du skrev om att man knappt vill svara för då gör man på något sätt sin egen inbillning verklig och är helt plötsligt sjuk... Har alltid haft detta men sen jag fick barn har det blivit värre, mycket värre, min hjärna går på högvarv med alla tankar på allt som kan göra en sjuk eller bara att någon i min närhet ska bli sjuk...
