Graviditet, rödvinsdrickande och fosterdiagnostik...
Läser på någon Expressensida, "Allt om barn", att den brittiska motsvarigheten till Socialstyrelsen, National Institute of Health and Clinical Excellence, fundrar på att ändra riktlinjerna vad gäller graviditet och alkoholkonsumtion efter vecka 12. NICE menar att man lätt kan dricka ett glas rött om dagen, graviditeten till trots, och en del människor går givetvis i taket.
Jag anser att allt är okej rent måttligt och för övrigt verkar det liksom gravida kvinnor idag helst borde hållas inspärrade inomhus eftersom allt, precis ALLT är farligt; fet mat, ost, mejeriprodukter, för mager mat, vegetarisk mat, luften de andas, att bära en stol från punkt a till punkt b är livsfarligt. Kort sagt verkar en graviditet ha blivit en slags kvinnosjukdom under nio månaders tid. Nio månader då kvinnan helst av allt verkar ska ha slutat leva helt och hållet för att inte riskera skador på fostret eller missfall.
Lev och låt leva, säger jag, och fundrar samtidigt - ursäkta om det blir snurrigt, jag är jättetrött - på det där med fosterdiagnostik. Jag och mina syskon skulle inte ha suttit här idag om min mor upptäckt något skevt då hon kromosomkollade oss. Själv har jag alla planer i världen på att tvinga mig till fostervattensprov på de barn jag funderar på att föda. Rätt eller fel?
För att vara frank: Nej, jag anser inte att det är fel att abortera ett foster med t.ex. ryggmärgsbråck, Downs syndrom eller annan kromosomrubbning. Inte heller anser jag att det är fel att stoppa en graviditet om man på förhand kan säga att fostret inte kommer att födas helt och friskt. "Hitler-resonemang", anser vissa, men jag resonerar så här:
Rent spontant: Jag har inte den energi som krävs för att ta hand om ett barn med lättare - eller svårare - handikapp, varken mentala eller fysiska diton. Att abortera ett sådant foster är
a) inte ansvarslöst eftersom det vore fruktansvärt ansvarslöst att föda ett barn till världen och sedan inte engagera sig i det som sig bör och
b) inte ett hån mot de människor som väljer att behålla ett barn med Downs syndrom eller liknande. Heder åt dessa som helt enkelt ORKAR engagera sig.
På samma gång som folk vill förbjuda aborter av sådana slag skriker folk efter aktiv dödshjälp. Vilket är viktigast, tycker ni? För mig är det solklart: Låt mig abortera ett barn som inte är "normalt", och låt mig ha samma rätt att bestämma över mitt eget - eller min i någon ruggig demenssjukdom svårt sjuka mors - liv.
Jag anser att allt är okej rent måttligt och för övrigt verkar det liksom gravida kvinnor idag helst borde hållas inspärrade inomhus eftersom allt, precis ALLT är farligt; fet mat, ost, mejeriprodukter, för mager mat, vegetarisk mat, luften de andas, att bära en stol från punkt a till punkt b är livsfarligt. Kort sagt verkar en graviditet ha blivit en slags kvinnosjukdom under nio månaders tid. Nio månader då kvinnan helst av allt verkar ska ha slutat leva helt och hållet för att inte riskera skador på fostret eller missfall.
Lev och låt leva, säger jag, och fundrar samtidigt - ursäkta om det blir snurrigt, jag är jättetrött - på det där med fosterdiagnostik. Jag och mina syskon skulle inte ha suttit här idag om min mor upptäckt något skevt då hon kromosomkollade oss. Själv har jag alla planer i världen på att tvinga mig till fostervattensprov på de barn jag funderar på att föda. Rätt eller fel?
För att vara frank: Nej, jag anser inte att det är fel att abortera ett foster med t.ex. ryggmärgsbråck, Downs syndrom eller annan kromosomrubbning. Inte heller anser jag att det är fel att stoppa en graviditet om man på förhand kan säga att fostret inte kommer att födas helt och friskt. "Hitler-resonemang", anser vissa, men jag resonerar så här:
Rent spontant: Jag har inte den energi som krävs för att ta hand om ett barn med lättare - eller svårare - handikapp, varken mentala eller fysiska diton. Att abortera ett sådant foster är
a) inte ansvarslöst eftersom det vore fruktansvärt ansvarslöst att föda ett barn till världen och sedan inte engagera sig i det som sig bör och
b) inte ett hån mot de människor som väljer att behålla ett barn med Downs syndrom eller liknande. Heder åt dessa som helt enkelt ORKAR engagera sig.
På samma gång som folk vill förbjuda aborter av sådana slag skriker folk efter aktiv dödshjälp. Vilket är viktigast, tycker ni? För mig är det solklart: Låt mig abortera ett barn som inte är "normalt", och låt mig ha samma rätt att bestämma över mitt eget - eller min i någon ruggig demenssjukdom svårt sjuka mors - liv.
Kommentarer
Postat av: minna
jag skulle lätt abortera ett barn om det inte var friskt.. Jag vill ha friska barn, det är det enda "kravet" jag har på min framtida barn.. (önskemål passar kanske bättre än krav)
Postat av: Niki
Men om vi säger såhär.. Ni verkar båda vilja ha barn (författaren och minna). Om ni nu försöker och försöker, men det verkar bli svårt. Nu vill ni verkligen, och så en dag blir ni gravida.
Men det visar sig att barnet har risk för kromosomrubbningar. Väljer ni då att döda detta efterlängtade barn bara för att det inte passar in i normen för en normal människa?
Har ni hjärta att göra det om ni längtat efter barn? Tänk om det är er enda chans?
Trackback
