Är det något jag alltid haft svårt för vad gäller människor är det två slags människotyper. Eller nej, hur många som helst, säkert, men jag tänker ta upp två särskilda sådana.

Den första gruppen människor, låt mig kalla dem Nötknäppar-narcissister, baserat dels på deras uptight way of acting och inte minst deras narcissistiska drag. För det första är det narcissistiska personlighetsdraget som sådant relativt svårhanterligt. En person som lever i någon slags villfarelse där han eller hon lider av total hybris, saknar empatisk förmåga och i mångt och mycket i sin självförhävelse fungerar som en bulldozer.

Missförstå mig inte; det är en sak att veta sig vara bra på en sak, DE FACTO BRA, och en helt annan sak att TRO sig vara Den Ultimata Människan. På andra människors bekostnad. Människor av den typen äcklar mig något så infernaliskt. Jag VET vad jag är bra på - och vad jag är sämre på, men att förhäva mig själv genom att konstant nedvärdera andra människor, det finns liksom inte i min värdsbild och vad tjänar jag på det? Respekt? Knappast.

Om det är något jag lärt mig - trots en ännu icke avklarad akademisk examen - är det att aldrig, aldrig räkna bort människor baserat på utbildning, klass, kön eller hudfärg. Det behöver inte spela någon roll om en människa har doktorerat i kärnfysik, statsekonomi eller något annat überavancerat: Den personen kan vara så mycket mindre bildad och intelligent än en människa som harvat på SSAB hela sitt liv. För att kunna lära sig saker måste man kunna öppna upp för andra människors helt ovärderliga källa av kunskap, erfarenheter och värderingar. Nötknäppar-narcissister klarar inte av sådant, utan bedömer folk utifrån examina, ålder eller Gud vet vad sådana människor finner på för att förhäva sig själva.

Den andra gruppen jag inte tål är helt kuklösa människor. Folk som helt saknar stake nog att stå upp för sig själva och sina tabbar. Jag tabbar mig, ofta och ibland medvetet. Det händer att jag säger saker om och till människor, saker jag sedan grimaserar panikslaget över och funderar på om just DEN grodan var tvungen att skutta ur käften på mig.

Men, sagt är sagt och gjort är gjort, och det mest rakryggade som återstår att göra är att svälja skammen eller åtminstone försonas med den och stå för vad man gjort och kanske be om ursäkt. Dåliga lögner gör ingen skada ogjord, tvärtom. En dålig lögn to cover something up är ofta långt mer kränkande än själva handlingen i sig. Dessutom vet de flesta människor hur den beryktade Djungeltelegrafen funkar: Bättre än alla medier ever. Att bli "påkommen" med något jag valt att dölja just to save my own ass är SÅ genant. Vad än värre är: Tabbar som intresserar andra kommer ALLTID ut.

Just de här två människotyperna - och nu ska jag gå mot Bamses alla teorier - skulle behöva en mamma eller pappa som ställde dem i skamvrån med rumpan bar och spankade loss tills dessa kids (vilket de är, oavsett ålder...) insett vikten av hyfs, sunt förnuft och ett korrekt, moget beteende utan förtryckartendenser, mobbingstuk och vad som är konstruktivt och icke.

Pinsamt, hörrni, riktigt jävla PINSAMT. Jag hoppas att människor likt dessa har vett nog att skämmas. Skämmas. Om jag hade varit förälder till en sådan människa hade jag skämts ögonen ur mig. Jag hoppas att det går in någonstans.