Jag är - som många vet - omåttligt förtjust i kontraster. Det kan handla om sött och salt, mjukt och hårt, fort eller långsamt. Och det kan definitivt handla om absurditeter i kontrast till vardagen i övrigt. Det kan handla om en säng belamrad med datagrejer; ljudkort, moderkort, nätverkskort och Gud vet vad. Kontrasten blir således det nördiga med det där mjuka eller hur man nu vill se det en säng kan innebära. Och det finns något perverst njutningsfullt i att sträcka ut sig på sängen intill de där datapryttlarna, något perverst med att sittandes i sängen blogga med tangentbordet i knät medan Mannen i förhållandet fixar nattmackor.

Ibland är det så frestande att outa saker man egentligen inte ska outa, och ibland är till och med ag romantiskt klyschig utan att avse det. Ibland kan "Liftarens guide till galaxen" vara precis vad som behövs för att få tummen ur. Det är hur nördigt som helst, och jag älskar det. I sanning älskar det.

Perfekt.