Jag visste inte riktigt om jag skulle kliva upp idag, när klockan ringde, men med ett bestämt tag i min egen krage masade jag mig till slut upp ur sängen och... Gjorde kaffe. Att jag brygger kaffe hemma är numer ytterst sällsynt. För det första dricker jag inte särskilt mycket kaffe längre, undantaget i skolan. Och för det andra vill jag vara sugen på det för att kunna bälga i mig en kopp. Idag var jag kaffesugen, för att inte tala om typ blogg- eller läsa tidningen vid köksbordet-sugen. Eftersom jag är en fattig student har jag inte råd med morgontidning (och tur är väl det, eftersom hela min lägenhet skulle vara överfylld av olästa DN's eller liknande efter en vecka...) så blev det bloggande i stället. I och för sig pratade Mandy om att man kunde skaffa sig enbart en söndagsprenumeration på DN, och om Svenskan fanns som sådan hade det kunnat vara hur trevligt som helst.

Ja, jag romantiserar igen: Hur många jävla söndagmorgnar skulle jag studsa upp ur sängen med hastigheten av en pingisboll, fixa frukost och sätta mig vid köksbordet och leka seriös med Svenskans kulturdel? Tillåt mig skratta...

Åh, förresten gjorde jag något jättemoget igår, apropå det där fobiska. Jag ringde till vuxenpsyk och berättade att det inte är hållbart, det där med illamående- och spynojan. Vi snackade i en halvtimme om hur det där påverkar mig, var jag gör i preventativt syfte och så vidare, varefter kvinnan jag talade med slutligen sammanfattade min berättelse. Jag skrattade gott; att höra om min egen noja och alla fåniga restriktioner jag sätter upp fick mig att framstå som komplett sjuk i huvudet. Nå, gjort är gjort och jag tror att det kan vara välbehövligt.

Det sjuka är dock att jag trivs ganska bra med att inte äta, även om jag vet med mig att jag behöver det. Jag käkade en smörgås igår, på Kåren, och sedan inget annat förutom ett glas cola hos Magnus framåt midnatt eller nåt. Samhället är så pass sjukt att jag faktiskt känner mig duktig. Sick fuck society.

Och apropå Magnus - eller inte -  så drog vi sista Beckfilmen igår, "I Guds namn", och var jag inte dyster innan hade jag nog blivit det då jag såg den. En av de i särklass absolut sämsta svenska filmproduktioner som någonsin gjorts. Faktum är att jag inte begriper vad Kjell Sundvall har pysslat med: Handlar det om att de vill skapa en allmän antipati mot Beck eftersom det är den sista filmen? Nummer 23 i serien, "Det tysta skriket", var en av de absolut bästa filmerna, men det här var liksom ett skämt. Ett skämt vilkens story jag inte ens uppfattade som särskilt trovärdig eller sannolik. Ingenting var bra; Beck var inte bra, grannen sög, Gunvald var intet mer än tragik och filmen kändes bara allmänt osammanhängande. Rysligt dåligt. Verkligen.

Till sist - för att avsluta morgonens roman - fick jag mail från Christian från MKV-lighten i vilket han bifogade följande länk om att pojkar offras av feminister. Läs och begrunda. Jag vet dock inte om jag håller med till punkt och pricka. Det där med kön kontra genus blir ett sådant omfattande resonemang att jag inte ska tråka ut mina läsare med det. Jag vacklar, oh in deed vacklar.

Nu måste jag snabbduscha om jag ska hinna fånga Mark Levengood på föreläsning.