Läste på Fias blogg om det där med hemlängtan och... Det är höst igen och ibland funderar jag över varför jag aldrig längtar hem på samma vis som så många andra. Jag har inte det där tjejgänget alla andra har: Visst finns de, men inte på samma sätt som till exempel AnaMarias tjejer. Inga vapendragare eller soldater som Fia har. Hos mig finns bara den där... Längtan efter det odefinierbara.

Och det är november och jag längtar bort igen, känner mig kvävd i också den här stan precis som i alla andra städer jag förälskat mig i eller kanske rentav hatat. Men jag behöver... Jag vet inte vad jag behöver och det står mig upp i halsen. Resor. Flykt och frihet.

Det känns litet som att jag trasslat in mig i något, att mina ben är fastgeggade i asfalten och allt runt omkring är precis sådär grått och kommunisttråkigt man bara kan föreställa sig, men någonstans vet jag ju att det finns solsken och vita, varma stränder och en vacker dag ska jag vara där och vara helt jävla fri och inte behöva ta hänsyn alls och jag vet vad konsekvenserna av sådant blir men för min del känns det så sekundärt för jag menar, allvarligt? What happened?

Och jag borde städa. Borde dammsuga. Istället petar jag på en kanna kaffe, grabbar tag i snuset och ciggen och... Funderar en stund till.