Jag går från pigg, alert relativt ung fröken till en gammal, gnällig surfitta. Så enkelt är det. Men: Jag är så INIHELVETE less på den här förkylningen. Eller vad det nu är. Jag menar, give me a break! Är det inte KLART snart?! "Snorn rinner å vette' försvinner" som en av favvogamlingarna på jobbet sade innan det var finito, och det stämmer. Jag snorar och känner mig bara mer och mer korkad. I synnerhet då jag skulle värma lunch i micron och stoppade microburken i skåpet ovanför, stängde dörren och letade efter knappen...

Och inte desto mindre är jag på allmänt dåligt humör hela tiden. Sur är mitt andranamn och Grinig mitt nya efternamn.

Ibland tror jag på ödet, dock. För någon vecka sedan var jag sådär ruggigt låg, på gränsen till ledsen, och ringde upp Hanna bara för att få lyssna på upptagettuten i örat. Min spontana tanke var att det nog kankse inte var meningen att prata just då, att jag inte hade struktur nog för det. Igår hade jag struktur nog men inte en tanke på att ringa Hanna, varpå hon plötsligt ringer och vi pratar i en dryg timme. Uppenbarligast var det nödvändigt då, och ja, med facit i hand var det så. Nödvändigt, nyttigt och upplysande.

Så ringer min Gode Vän och väcker mig idag och det var precis lika nödvändigt att prata med Honom som att prata med Hanna. Två människor vilka känner mig så bra det bara går. På gott och ont. Lika berikad och upplyst kom jag ur det samtalet. Perspektiv är a och o, jag vet ju det så väl. Ibland är det bara svårt att se saker och ting från ovan när man själv är i luften.

Men jag tror att allt handlar om min extrema ovilja mot att inte kunna flaxa med armbågarna som jag vill. Att mitt behov av space, av utrymme, är aningens större än många andras. Det handlar inte om "my way or the highway" utan om att kunna känna mig fri, att veta att nyckeln till det låsta rummet finns inom räckhåll om jag har lust att ta en promenad på egen hand. 

Är det något jag har svårt för är det när människor tappar sin egen identitet, blir någon annan eller än värre någons annan. Jag har svårt för tjejer som förvandlas till fnittrande, hjälplösa våp utan identitet och jag har lika svårt för killar som mjäkar ihop totalt. Kanske resonerar jag som fiktiva Kaja i "Stjärnor utan svindel" när hon boken igenom hävdar sitt behov av självständighet, oberoende, frihet och så vidare. Det ena behöver inte utesluta det andra, anser jag. Man kan ha kakan och äta den, trots att man väljer att göra det på ett för andra kanske ovanligt sätt.

För min del handlar det inte om ovilja att utvecklas; tvärtom anser jag mig själv i ganska stor utsträckning vilja och behöva utvecklas. Snarare handlar det för mig om att inte vilja trilla tillbaka i gamla fotspår, för vad mening fanns då i utvecklingen som var?

Människor brukar benämna mig som "komplex", "ovanlig", "annorlunda" och liknande saker, men vad jag tror att folk inte förstår är att jag minst av allt är något av det där. Kanske är jag som en man när jag mer uppskattar att min kille ger mig en kupévärmare istället för spetstrosor, och kanske är jag för okvinnlig som sätter mig själv först i mitt liv, som inte hänger mig till andra människors väl och ve. För mig är så många saker givna och ja - till viss del är ensam stark, och är det något jag vet med mig att jag är så är det stark. Som en liten häst och envis som en åsna.

"Det löser sig" är min paroll och hittlls har den fungerat väl. Jag anser mig själv vara en kreativ människa, någon som inte är rädd att hoppa över skaklarna, ta en tugga av äpplet för att upptäcka att det var det suraste jag smakat, men istället för att vänta på att ett nytt ska mogna slänger jag karten åt helvete och letar upp ett nytt äppelträd. För mig är det inte svårare än så. Och för mig är det så svårt att begripa mig på människor som inte har modet att ens snegla över skaklarna, eller baka en hel paj på sura äpplen eftersom det var vad som fanns och då nöjer man sig. Amen.

Men, jag menar, om min oerhört komplexa (ehrrm) person gör att jag i slutändan står ensam á la kärnfamiljsdefinitionen, ja, då kan jag inte annat än hoppas på att min livsresa varit full av glädjeämnen, nya kontakter, upplevelse och intryck. För min del är inte det värsta som kan hända att åldras ensam; ensam blir man när man väljer det, och det finns livsöden långt värre än att vara ensam. Och ensam per definition tror jag faktiskt aldrig att jag blir. Till det är jag för kreativ.

Nu ska jag ta en dusch och förbereda mig inför eftermiddagsdejten med först Simon och sedan min radiogrupp. Helt oengagerad och längtar mest efter att få komma hem och jobba. Om 23 dagar är jag på väg söderut i alla fall. Jag tror att det lilla "jullovet" blir hur bra som helst för min del.