Min klocka ringde och jag visste - var till och med helt övertygad - att det var en del av den dröm i vilken jag hade ett förhöjt värde av det gröna ämnet (vilket nu det är) i kroppen och det för att jag en gång haft sex med en kille med HIV. Därför betydde klockan ingeting, eftersom ingenting betyder något alls om man har det där gröna ämnet i överskott i kroppen. Så, istället för att tända lampan, peta på brillorna och stiga upp klev jag helt sonika upp i mörkret och gick för att dricka vatten. Först då jag står vid diskbänken med glaset i handen vaknar jag till liv på riktigt och måste garva högt åt min egen ytterst virriga person.

Istället brygger jag en kopp kaffe och får en flash tillbaka till hösten i andrahanden förra året. En flash tillbaka till kass planlösning, snödrivor och granne med jobbet. Som så många gånger känns det att julen är på väg, jag tror att det handlar om ljuset i lägenheten. Kanske är det en del av Islandsstämningen som infinner sig, varianten av att dra på sig kläderna (vad är duscha när man ska tillbringa dagen bland fisk?) fixa kaffe och sedan ta tillvara på de där gyllene minuterna innan man måste bege sig?

Det finns gånger då jag har så svårt att förstå mig på mig själv och jag undrar vad hos mig det är som gör att jag inte kan vara litet mer som min bror. Eller litet mer som min Sofia. "Det här vill jag göra, jag gör det och sen gör jag så här och så gör jag på det här viset och nu är det bra, amen." Jag kommer på vad jag har lust till och gör det helhjärtat en stund till dess jag tröttnar och ser nya, roligare saker. Då släpper jag, rakt av, och kastar mig rakt in i det där nya och ägnar mig precis lika helhjärtat åt det tills jag återigen tröttnar.

Nu måste jag rusa. Eller i alla fall sluta sitta här och skriva nonsens om jag ska slippa stressa. Kallax coming up. Det är askallt idag, känns det som.