Och hur patetiskt låter inte det? Jag önskar att jag kunde hävda motsatsen, att jag avnjutit två glas vin i trevligt sällskap, kanske över en middag med en trevlig karl som skulle kunna vara min McDreamy, men sanningen är närmare två glas vin och fyra timmar Grey's. Och inte har jag blivit särskilt mycket klokare...

Ibland undrar jag om hormoner man proppar i sig tar fram känslorna av verklighet, av realism, får en att se livet som det verkligen är? Eller är det faktiskt så att de där hormonerna bara bidrar till att ge känslan av att allt är crap? Ser jag krasst på det hela är inte allting crap; jag är rätt nöjd med tillvaron, grå och stabil som den är. Så, med hormonernas hjälp inser jag - igen - att det här inte funkar. Att jag kastat bort så himla många år på, ja, vad? Ingenting. Och så börjar jag fundera på vad jag vill, igen. Och jag frågar min bror hur han kan veta vad han vill och han rycker på axlarna, svarar något i stil med "Det bara är så..." och återgår till dataskärmen.

Men ändå tror jag att det finns något därute jag har missat, och jag tror inte att det handlar om någon särskilt exotisk plats, utan människorna och möjligheterna man kan finna där. Och jag tror att det handlar om att "Det bara är så..." och att man vet, verkligen verkligen vet hur det är.

En kollega (det där lät mer seriöst än vad det är...) tyckte att det var modigt av mig att erkänna att jag varit singel så pass länge som det faktiskt är nu, åh herregud, fyra år i maj, medan en annan kollega säger att man inte ska vara så kräsen, att man ska nöja sig. Så stod jag och hängde upp handdukar i badrummet i eftermiddags och svor över alla jävla gamla klasskamrater som stadgat sig med sina pojkvänner, skaffat tvättmaskin och har dubbelsäng i ett separat sovrum. De där som övergett femtio kvadrat och katterna för tvåsamhet och "Patrik lagar middag måndag och onsdag eftersom han slutar tidigare, så är det min tur på tisdag och torsdag och varje vecka gör vi en matsedel och fäster upp på kylskåpsdörren med de där magneterna vi fick av mamma på alla hjärtans dag, jättesöta är de, verkligen..."

Så varför handlar livet om att förverkliga sig själv, och hur gör man när man inte riktigt vet hur man ska förverkliga sig själv? Jag tror att det är jobbigt att vara ung idag; det går inte att välja en utbildning efter intresse, eftersom man måste titta titta titta och undersöka undersöka undersöka om möjligen det kanske skulle finnas en chans att det fanns något jobb att få efter de där sex åren fyllda med nudlar och ökande studieskulder. Vad lämnar det för hopp?

Men jag bläddrar ändå i VHS-katalogen och bockar av vad som skulle kunna vara av intresse och stryker det mesta: "Nej, jag kan inte bli socionom; jag vägrar sitta på ett kontor och vara en sådan där som alla hatar... Nej, jag ska inte bli psykolog; jag pratar, inte lyssnar. Nej, jag kan inte bli civilingenjör, sådana människor är bara dryga och vet allt... Nej, det är ingen idé med journalistik; det vore skoj, men inte lika skoj att skriva om PRO's senaste bouleresultat i Kisa... Nej, det är ingen idé att bli typ beteendevetare eller inrikta sig på teologi eller etnologi; då får man inga jobb, bara studieskulder..." Och ytterst handlar det hela om att jag inte VET vad jag vill.

Ibland är jag så snuskigt bitter på livet och den situation jag försatt mig i, och alla dessa känslor tackar jag hormonerna för. Nå, det är lika bra att hälla upp ett tredje glas rött och hänge mig åt den tredje säsongen Grey's och sukta efter en egen variant på McDreamy...