...stod det i någon aftonblaska för någon månad sedan, och uppenbarligen fastnade det tankesättet rejält hos mig. Nätet har verkligen gjort oss singlar kräsnare. Jag menar, en kille kan skriva ett riktigt tilltalande pm till mig på någon community och jag rycks med för ett ögonblick, tänker "wow, vilken MAN det här är!" bara för att kika på hans profil och märka att han är under 180 cm lång och inte alls ser ut så som jag tänkt mig en framtida partner. Å andra sidan kan jag få ett sådant där "Hej ska vi knulla"-mail från Mr. Handsome himself, vilket förvisso gör även honom ointressant, men ändå.

I verkliga livet ser vi inte bilder på människor, vi ser dem för vilka de är, för deras förmåga att interagera med andra människor, och för deras uppenbara kvaliteter och deras mindre uppskattade tillgångar. I verkliga livet går vi inte bara förbi en människa som säger något smart, något tilltalande, med argumentet att han/hon är för kort eller för ful. Det är så himla lätt att avfärda karl efter karl på nätet, eftersom det för varje ny profilsida man klickar fram kan finnas något bättre.

(Och Gud så det här är en av de i särklass sämsta texter jag någonsin skrivit, men jag ville få ur mig tankegången, jag ber om ursäkt...)

På samma sätt skrev den där aftonblaskan något om att när man väl fått tummen ur och faktiskt träffar någon IRL istället, ja, då kan människor efter två minuter resa sig upp och lämna sin dejt med argumentet att det aldrig kommer att bli de två. Hur man nu kan veta det efter så kort tid? Men jag menar, jag har gjort precis samma grej. Träffat någon och bestämt mig rakt av för att det aldrig kommer att bli vi två. Så varför jagar vi ett perfekt long-term relationship? Varför kan man inte bara nöja sig med att det blev en trevlig kaffe/middag och kanske kan vi göra om det, eftersom vänner aldrig är fel? Varför måste vi ha ringen på fingret efter fem minuter och dessutom bokat in ett möte med banken för att ta det där gemensamma lånet till sommarhuset i skärgården?

Och hur kan man avfärda människor för att de har fel yrke? För att de inte vet om de vill ha barn? För att de är fotfetischister? För att de på något sätt inte duger för den unika människa jag är?

På samma gång klagar vi, eller i alla fall jag, över att jag inte hittar en karl som duger så pass åt mig att jag vill ha honom. Jag säger inte att nätdejting är sättet att träffa en stadig partner på, jag tror faktiskt inte alls på det konceptet, men jag tror att Internet föder ensamhet mer än botar den.