Och jag har ingenting alls, ingenting överhuvudtaget att vara arg på, inget att ens uppröras över. Det enda jag möjligen kan vara förbannad på är min egen oförmåga att vara som alla andra, även om jag mest av allt är precis som alla andra. Jag kan också vara förbannad på att jag aldrig lyckas få bort för tillfället oinbjudna gäster ur huvudet, och jag funderar varje gång på varför jag tillåter sådana hälsa på när de minst av allt behöver vara närvarande? Och jag tänker för mig själv att jag ibland tamejfan måste bjuda till litet, i alla fall göra ett försök.

Igår kväll drack jag rödvin och lät Matthias spela Mika's "Grace Kelly" på hög volym och repeat. Då mådde jag ganska gott och tänkte att det kanske finns en möjlighet att sommaren kommer i år igen. Litet samma sak kände jag då jag låg på alla fyra och målade utemöbler dalablå. Utan tjocktröja på mig, bara en kortärmad top.

Jag antar att det är dags för en dusch. Mitt hår ser ut som sju svåra år och ett skatbo. Kanske är det till och med kjolväder ute? Det ser så ut. Jag måste bara finna Kjolen.

Och så upphör jag aldrig att förvånas över hur jag faktiskt, åtminstone för mig själv, kan erkänna hur jävla dum i huvudet jag kan vara, hur irrationell och elak jag ibland är som någon slags försvarsåtgärd. Och lika förvånad blir jag gång efter annan hur en God Vän faktiskt fortsätter vara en God Vän no matter what. Typ. Det värderar jag högst av tamejfan allt.