Enligt Expressen vill vi se ut som Kate Moss, först och främst, och vi är livrädda för att bli feta. Och sorgligt nog kan jag bara hålla med samtidigt som jag beklagar det faktum att jag med mina sextio kilo nog säkert anses överviktig. Det lustiga är, att karlar menar sig vilja ha "litet extra att ta i", medan de på samma gång påpekar celluliter, fett på lår, rumpa, mage eller var fan som helst, och sedan förväntar sig att man ska stå där kåt, glad och tacksam. Nu generaliserar jag rejält, jag vet, men jag har hört killars resonemang så många gånger. Och sett deras beteende.

Men visst, ytterst är det vi tjejer som i kombination med media sporrar varandra allt längre, och för all del; när mack-anorektikern jobbar ger jag helt sonika fan i att köpa något ätbart, på sin höjd blir det en cola light om jag känner att jag kan försvara mitt tilltag med att jag nyss kommer från gymet, varit sjuk en vecka eller liknande. (För att inte tala om de gånger jag faktiskt köpt chips; då har jag varit så nära graven att man inte kommer längre utan att sista spaden jord har täckt kistan...)

I samma artikel står det att varannan läsare av Cosmopolitan Träning och hälsa gillar att träna medan resterande 50% anser det vara ett nödvändigt ont. Och ibland är jag benägen att hålla med. Vissa dagar känns det inte alls roligt att röra på sig, chipspåsen i soffan lockar SÅ mycket mer. Men likväl ska jag träna och inte är det för att kroppen ska må bra. Målet är nog trots allt en Kate Moss-look, även om jag med min passion för chips i kombination med lathet och spyfobi aldrig kommer att nå dit utan hjälp av droger.

Och nu har jag verkligen skrivit helt i onödan om helt oväsentliga saker. Det enda som faktiskt är mer onödigt är denna sida på Expressen. Jag menar, get a life.