Jag vet inte varför, men så är det, och kanske skulle Gaia kunna förklara det bättre, eller överhuvudtaget förklara det, men måste man förklara allt? Många gånger frågar jag mig själv varför jag inte kan hålla mig inom de där utsatta gränserna, men sanningen att säga är att det verkar alltför ostimulerande på både kropp och själ, och med det inte sagt att det handlar om "my way or the highway" eftersom alla är olika. Och så återkommer man till det där med att nöja sig, och jag kan ju nöja mig, åtminstone periodvis, men i slutändan hamnar jag ändå med i vart fall tanken någon helt annanstans än där den borde vara.

Den enda parallell jag kan dra är vissa människors oförklarliga dragning mot missbruk, kriminalitet och så vidare. Något triggar dem, tror jag, inledningsvis. Något lockar, och något där smakar mycket bättre än vad vi "vanliga" människor stoppar i munnen. Något förhöjer sensationerna, livssensationerna, och ungefär så är det.

En konstig dragning åtföljt av en behaglig, förväntansfull rysning som liksom ilar ända från fötterna till yttersta toppen av hårstråna på huvudet. En känsla som får en att spricka upp i ett jätteleende, bara för att sänka både blick och huvud och vara... Ja. Hel. Kan man säga så?

Jag tror att människor som stänger dörrar är mindre intelligenta än vad de som åtminstone vågar glänta på dörren är. Och just nu längtar jag mig förtvivlad efter en lekkamrat av högsta klass, men jag antar att det får ta den tid det tar. Grejen är bara den att jag här är så förtvivlat ensam i... Ja. Gud, så förvirrat allt blev.

En dos endorfiner skulle sitta fint. Jag brukar få sådant bra perspektiv på saker och ting då. Om inte annat så kommer Den Totala Avslappningen på besök. Sådant smakar så vansinnigt gott som bara choklad kan göra.