Well, not for me, anyway! Jag ska fira med gamlingarna på jobbet, men med tanke på de extra kronorna i kassan är det mer till gäldje än sorg. Verkligen så.

"Vilket tycker du bäst om, jul eller din födelsedag?" - Jul; det är inget storhelgs-ob på min födelsedag.

Och så hittar jag något på nätet som jag verkligen tänker "Wow!" om, något som in deed vore hur skojigt som helst, och något som faktiskt för en gångs skull verkar välorganiserat. Även om jag egentligen inte är ett jättefan av sådana tillställningar lovade just den ganska gott i det mesta. Men, så kommer man till frågan: Vill - eller TÖRS - jag bevista något dyligt all by myself? Jag har liksom aldrig gjort det, har alltid haft någon att luta mig mot. Å andra sidan kanske det är på tiden att se sig om efter nya förmågor. Om inte annat skulle det kunna vara en sådan där riktig endorfinkickshelg. Möjligen, that is. Och endorfiner är gott. Trots allt har jag min egen bil och kan således sticka hem precis när det passar, om inget annat passar. Hm. Jag ska fundra på saken och kika runt litet.

Igår insåg jag en sådan där sjuk grej: När jag var på Island rev mig maniskt på armarna så snart jag inte hade något att göra. Helt omedvetet och troligast mest för att jag hade sådan ångest. Någon månad efter att jag kom hem slutade jag upp med mitt klösande och har inte direkt återupptagit kliandet. Nu gnuggar jag mig i ögonen istället, märkte jag igår kväll. Visst, jag har haft JÄTTEPROBLEM med allergin den här våren/försommaren, men det mesta har lagt sig nu. Så: Varför fortsätter jag gnugga mig febrilt i ögonen? Va? Va? Onödigt och dags att lägga ner. Jag blir så extremt impad av mig själv när jag inser sådana här saker. Då kan jag liksom åtgärda dem. Perfekt.

Äh. Bloggtorrt nu. Kan ta en dusch istället.