Jag avskyr att somna med huvudvärk, och dessutom vakna med en värre version av gårdagens smärta. Inte minst för att det blir "fel i systemet" och morgonkaffet inte alls smakar lika fint som i vanliga fall.

Idag är det dags för psykolog part 1, och jag håller tummarna för att det är en sympatisk jävel som ska sitta mitt emot mig. Det är liksom inte bara det där med emetofobin jag vill ta tag i, och jag hoppas att hon är villig att lyssna på resten av allt junk jag bär runt på. Faktum är att jag nog tror att det är på tiden att jag gör den där utrensningen. Ibland funderar jag på om de senaste åren mest varit destruktiva, att allt jag företagit mig helt enkelt urartade och jag blev oförmögen att dra i nödbromsen utan istället helt enkelt åkte förbi station efter station och sökte finna den perrong där jag faktiskt ville kliva av. Så här i efterhand, med en stunds distans funderar jag på vad i helskotta jag egentligen höll på med, hur sjukt allt var bitvis.

Men å andra sidan, jag vill inte byta bort de åren, bara radera en hel del. Radera det där som uppifrån luftballongen ter sig så extremt att det lika gärna kunde ha fått vara för min del. Jag har normaliserat saker, situationer och relationer, på samma sätt som en misshandlad kvinna normaliserar sitt förhållande och sin vardag. Allt blev normalt för min del, det var liksom så det skulle vara, och i det fann jag vad jag trodde var mitt egenvärde, trots att allt i själva verket bara handlade om att utnyttjas. Tror jag. Och, i och med allt det där försvann så mycket av min respekt för det manliga könet, så pass mycket att jag i dagsläget inte alls vet hur jag ska hantera normala relationer eller ens ta mig till en normal relation.

Jag vet att folk brukar fråga mig varför jag skriver så mycket om sex, att folk tycker att det är alldeles för intimt och självutlämnande, i synnerhet då jag på intet vis är anonym här, snarare tvärtom. För min del handlar det inte om att skapa sensationer, vara "litterärt" exhibitionistisk eller självutlämnande. Jag ser det mer som ett facit över då, nu och framtiden, även om det var luddigt formulerat. Men till saken hör att man formas efter sina erfarenheter, sina möten, och inte minst på vad sätt man formar sitt egenvärde. Och som alltid tänker jag alldeles för mycket, analyserar mig själv på tok för ingående. Dock är det till en hel del nytta, även om jag själv är ansvarig för mina handlingar, mitt välmående och mitt sätt att interagera med andra människor. Det finns inga ursäkter, och knappt några förklaringar; jag antar att allt handlar om att våga sig på ett tågbyte, även om det kan vara trångt i kupén och jag stundvis måste stå för att inte kvävas av alla människor som propsar på att utlösa panikångest. Och nog har jag hoppat på ett nytt tåg, alltid, utan att ha den minsta lilla aning om ens vilket väderstreck resan går mot.

Vissa dagar spelar det mer roll än andra, och vissa dagar faller jag tillbaka i det där som en gång var normalt. Det där jag absolut måste lära mig se som onormalt och ruggigt osunt. Det handlar inte om att försöka bygga upp ett korthus som sedan länge ligger utspritt över köksbordet. Det handlar nog snarare om att nöja sig med att inte behöva göra tretton våningar, utan kanske bara tre.

Det handlar helt enkelt om att börja normalisera helt andra saker och att inte vara så fruktansvärt bitter, rädd och destruktiv. Och definitivt inte tacka för maten innan den ens hunnit serveras.

Nu är det psyktime och jag har inte plockat en enda pinal hos Matthias. Jag antar att det får bli en till Mockfjärdsvända innan jag kan slappna av idag. Eller, slappna av... Fel ord. Strukturera, snarare. Men helt ärligt: Jag känner mig inte det minsta taggad att plocka tvätt och packa väska. Jesus Christ.