Det är nog en sådan där känsla som bara uppstår då man skapat distans till något, tagit sig förmågan att se från ovan. Och det är då man i ett exakt ögonblick kan säga att "här vände det".  Psyket är häftigt. Hade jag inte känt sådan antipati gentemot sickfucks hade jag gladeligen pluggat till något stort inom psykiatri, men... Öh. No please.
(Men återigen: Det är skillnad på att vara sjuk-sjuk och bara vara en attention-whore...)

Häromdagen fick jag ett riktigt wake up-call vad gällde mig själv och naturligtvis kom det från min mor. Vi samtalade i bilen om ett medelålders par som precis flyttat till ett nybyggt hus nedanför min mor. Mamma menade att någon av dem säkert hade sina rötter i byn, varpå jag sade att "Nej, jag vet att hon i alla fall kommer från typ Tuppkammen, så de är då inte härifrån!" Hade man kunnat fylla bilen med Internetspråk hade bilen fyllts med LMAO från mammas sida, för det var verkligen det hon gjorde: Laughed Her Ass Off. Kanske inte den som är från en större stad förstår komiken i detta, men alla ni lantisar fattar nog grejen ganska kvickt. Från Tuppkammen hem till min mor är det, vaddå, inte ens en halvmil? Lokalpatriotism, in deed!

Och så kommer vi till stunden då mamma aktiverade väckarklockan och mitt huvud fylldes av hela Dalarnas kyrkklockor tillsammans: "Lisa, jag trodde att du om någon av mina barn skulle sitta i typ Paris, med en chic frisyr, dricka rödvin och bo i någon enochenhalva under takåsarna, men det verkar som att det är dig jag ringer först när jag blir gammal eftersom du bor närmast..."

Oh Jesus, oh Jesus, PLATS FÖR ÅNGEST!!

I'M TURNING IN TO A REDNECK-LIGHT!

Så plötsligt börjar jag fundera. (Ööhrm, plötsligt?! Do I ever NOT?) Och så känner jag att I'm fed up playing grown up på landsbygden och snacka om helt triviala, obildande saker med lika triviala obildade människor som nöjt sig. Alltså, kära vänner: Nu är det dags för fröken att packa kappsäcken igen, och den här gången blir det norrut, be sure. Jag måste få litet mental stimulans och - samma sökande som alltid - träffa människor som är litet mer som jag. Och litet mer som Fredrik. (Btw, Fredrik, gillar du "Liftarens gudie till galaxen? Say you don't eftersom ingen människa med BRA humor KAN tycka att den är varken bra eller rolig...)

All of a sudden kändes en färdigmöblerad studentlägenhet på tjugoåtta kvadrat helt okej. Därefter förutsätter jag att det är gratis bredband. Of course. Fatta vad jag skulle kunna spara pengar samtidigt som jag får my brain fucked av mysko människor i lika mysko kläder och ja, nu romantiserar jag igen och tror att gräsmattorna har en helt annan grönfärg i Norrland än i Dalarna. Så kan det vara.

Med den där insikten och det tagna beslutet håller jag alla tummar jag kan över att faktiskt bli antagen till den där journalistiska, få utveckla mitt skrivande och lära mig nya saker. Jag känner att jag successivt stagnerar vad gäller såväl språk som ämnesval, och det är landsbygdens brist på stimuli som orsakar det. Hur upphetsande är det att skriva om PRO's senaste bouleresultat eller rapportera i sin jävla blogg eller på annat vis om en älgolycka i Gröntuv? Mycket mer action blir det inte här...

Och jag VÄGRAR bli en av de där arbetarklassfruntimren (nej, jag har som vanligt inga fördomar...) som tiger när mannen talar eller anpassar mitt liv och leverne efter en människa bara för att den har snopp. Nu ska jag börja stå upp för mig själv mer. Det är faktiskt ingen fara med sådant.

Jag kände verkligen när allt vände. Sådant är ballt.

Ikväll: Grillning med tjejerna, det vill säga om två av fyra är i skick. *skrattar*