Nu har jag ordnat med sommarschemat och därmed kommit till en stor livsinsikt: Det är viktigt och vuxet att kunna och vilja jobba så mycket som möjligt, men det är minst lika viktigt och vuxet att inse att man tagit ett alldeles för stort bett av äpplet och fyllt munnen så till den milda grad att det inte längre går att tugga. Just därför ska mina bägge scheman överlappa varandra först i augusti och där föll en sten från mitt bröst. Arbeta ska vara roligt och inte ett måste-måste och någon gång måste jag få tid att vårda mig själv också. Jag har jobb så det räcker. Faktiskt. Och dyker möjligheten till mer jobb upp under sommarens gång så kan jag säga både ja och nej, beroende på hur jag känner mig.

Kände nämligen igår kväll att det var nog, allaredan nog. Inte för att jobbet är ansträngande, men jag såg liksom ingen ljusning alls. Dessutom var irritationsfaktorn skyhög då jag slutade för kvällen, vilket är ett säkert tecken på att saker och ting inte alls funkar. Irriterad, trött och ledsen. Det var mina andranamn. Men, faktum är att en dusch, litet kramar och TV-spel fick bort både trötthet och nästan irritationen också. Snyggt tacklat, i synnerhet av mig som för en gångs skull försökte låta bli att vara sur "bara för att". Moget, Lisa, moget.

I övrigt inte mkt nytt... Jag är asless - återigen - på det där som kallas hormoner. Vilken av kvinnligt kön är det inte, menar jag?! Hormoner equals ångest, nedstämdhet, nojor, komplex och Gud vet vad. Inte något positivt i alla fall. Och jag ser mönstren, verkligen mönstren, varpå jag försöker tygla mig själv att inte rusa åstad och uppmuntra de där humörsvängningarna. Trots allt vet jag ju att det går över, men det är så himla drygt att vara mitt uppe i det. Eller än värre: Att inte göra en höna av en fjäder, vilket hormonerna skulle jubla av glädje över. I think they're out to get me...

I natt: Jobba. Det blir nog bra. Jag ska till Borlänge en sväng innan jag kryper ned i sängen igen. Så är det tänkt, åtminstone, men sådant kan förändras ruggigt fort.