...med att behålla sin dejt längre än över sommaren. Så står det i alla fall i Expressen. Dr. Phil är ju... Ja, allsmäktig i USA, nästan större än God Himself, skulle jag vilja påstå, så man kan fråga sig vad Phille gör och vet som ingen annan gör eller vet. Och faktiskt: Jag har svaret. Phille-lille säger självklarheter. Sådant där som alla vet, men ingen säger. Just därför har han rätt.

Och således finns det inget mer avtändande än en kille som prioriterar telefonen framför en annans sällskap, är otrevlig mot servitriser eller annan servicepersonal, flirtar öppet med tidigare nämnda personal, eller varför inte helt enkelt berättar hur han blivit blåst, lurad och bedragen av tidigare fruntimmer. Sådant kan få den bäste att helt enkelt känna att "Nej, men då skiter vi i det då..."

På samma gång vet jag vilket ointresse det signalerar att som tjej aldrig anstränga sig att se snygg ut i en karls sällskap; länge leve könsrollerna, men det ligger nog ett uns av sanning i det. Och sådant är jag skicklig på: "Jamen, varför måste jag se snygg ut i ditt sällskap? Du ska väl gilla mig som jag är?" Vilket leder till bye-bye från den potentielle Mc. Steamy-sängkamraten som i långa loppet säkert skulle kunna förvandlas till en Mc. Dreamy for life. Övertygad. Lika stor turn off är det när vi tjejer trakasserar någon via mail/telefon/sms. Ingen vill ha en Ms. Psychobitch efter sig. Det är liksom jämställt med att under första veckan dejtande börja prata om att flytta ihop, skaffa kids och älska varandra passionerat till döden skiljer oss åt. Amen.

Men å andra sidan, ska man satsa på något stadigt måste man trots allt vara sig själv, fast kanske litet mer och litet större än vad man egentligen är. I alla fall inledningsvis. Det tror jag på. Man sväljer nog lättare saker som irriterar hellre än att ta en dispyt om en skitsak.

Jag lyssnade på Mix Megapol för ett tag sedan, då en man pratade om sitt äktenskap. (Tror att han hade varit gift med samma kvinna i trettio år...) Hur som babblade han och speakern om det där med att bråka, att det liksom var lättare att bråka när man visste att man hur som älskade varandra och inte gick skilda vägar bara p.g.a. ett tjafs. Det tror jag verkligen på, att det är först när man är säker på att "det är vi" som man verkligen törs bråka. Annars finns den där oron, att tänk om han gör slut/är otrogen bara för att jag tycker/säger/gör si eller så...

Gud, så skönt det måste vara, att vara så trygg i en relation! Det är den enda slutsats jag kan dra...

Och vad gäller det där med kids, helt omotiverat, kommer en halvdan utläggning om det där med att vara förälder. Eller rättare sagt about ME being a parent. Jag är en riktig relationscyniker, vilket de flesta borde ha förstått med råge. Jag är även babykåt och vill ha kids mer än något annat, men är dock inställd på att bli singelmorsa. Är det då oansvarigt att skaffa barn ändå? Alltså, inte skaffa barn med vem som helst, så gör man defintiivt inte, eftersom åtminstone jag vill veta att det är en reko kille som vill engagera sig i sin unge på det sätt man nu kommer överens om.

För jag menar, jag tror inte på den passionerade kärleken á la Harlequin-romaner, och tror inte på att kunna lova evig kärlek, eftersom vardagen och livet har sin gilla gång. Är det argument för att INTE skaffa ungar? Jag vill då inte se det så. Om två människor är ense om att "Jo, men nu behåller vi den här ungen, eftersom vi trots allt tycker hemskt mycket om varandra, och vi försöker leva tillsammans och älska varandra så länge det är möjligt även om det kanske inte blir för evigt", hur kan det då vara fel?! Man kan aldrig garantera något... 

Just därför kommer jag den dag jag är gravid och på g att bli morsa släpa den blivande fadern till advokaten och redan då göra upp vad som sker om han och jag separerar. Mina ungar ska ha en mamma och en pappa, och fanimej rätt att träffa oss bägge hur jävla mycket som helst. Jag vill inte vara en sådan där som bråkar, tjafsar och Gud vet vad mer över ett barn. Det är inte barnet som har valt föräldrar, och har man tagit på sig ansvaret att gemensamt skaffa barn ska man fanimej vara mogen nog att se till ungens bästa. En halvpuckad pappa i mina ögon kan vara världens bästa för barnet. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Nu ska jag packa grejer. Typ. Och överväga en dusch. Matthias skulle komma med potatisbullar åt mig. Me like. Potatisbullar är typ det värsta jag vet, men en eller två gånger per år blir jag vansinnigt sugen på det. Ikväll blir det öl med Åsa, Oona och Mari och singelmatch på hemmaplan därefter. Ibland behöver man nog köra solo.