Av en ren händelse råkade jag trilla över några bloggande borderlinebrudar och - ge mig gärna verbal pisk nu - jag blir lika jävla irriterad som alltid över människor som måste blogga om sina psykiska åkommor. Varför? Jo, helt enkelt för att det ger mig känslan av att människorna bakom dessa bloggar inte vill något hellre än att må dåligt. Det är liksom en sak att vara låg, deppig, schizofren, manodepressiv eller you name it, men att använda sina psykiska åkommor som en ursäkt att bete sig precis hur som helst får mig att må illa.

Naturligtvis är det mänskligt att ha en dålig dag, vara sur, irriterad och låta det gå ut över sina nära och kära, men att gå genom livet och bete sig hur fan man vill mot människor med argumentet "jag mår dåligt", "jag har borderline" eller liknande, det är helt enkelt inte okej.

Jag tror som så, att då en människa lider av någon psykisk sjukdom på riktigt, är den människan nog inte riktigt medveten om vad i beteendet, tankegångarna etc. som är signifikant för just borderline, till exempel. Åtminstone inte inledningsvis. Därefter, då man kan börja snacka behandling/medicinering är det nog superviktigt att lyfta fram vad som är utmärkande för just den individens tillstånd och därefter kunna börja arbeta med om inte ett tillfrisknande, så i alla fall en dräglig vardag för den drabbade och dess omgivning. Är jag hård? Inte det minsta.

Vidare vill jag ifrågasätta hur det kan komma sig att så många tjejer i min generation blir diagnostiserade just borderline personlighetsstörning? Läser man på wikipedia om borderline så läser man även om de diagnostiska kriterierna för borderline. Nu besitter förvisso inte jag varken kunskap eller erfarenhet nog att säga varken bu eller bä, men då jag pratade med en gammal bekant om just dessa kriterier framgick det att hon helt enkelt fick kryssa i ett formulär med frågor i stil med "Har du upprepade gånger under de senaste sex månaderna känt att..." och därefter fick hon diagnosen borderline.

Rannsakar jag mig själv och "kriterierna" för borderline, så kan jag enkelt säga att det enda som inte passar in på mig själv är punkt fem, om suicidalt beteende eftersom jag anser sådant fruktansvärt patetiskt. Har jag då borderline? Don't think so, va.

Vidare påstås det att forskning visat att de som fått diagnosen BPS  vid uppföljningssamtal sex år senare, generellt sett inte längre uppfyller "kriterierna" för borderline. Intressant att se, vidare, är att majoriteten av de som får denna diagnos företrädesvis är relativt unga kvinnor. Jag förutsätter att den intelligente läsaren ser vart jag vill komma i resonemanget? Men, som sagt, jag är ingen läkare, psykolog eller liknande. Jag är fördomsfull.

Vad jag till sist ville komma till, är helt enkelt att människor måste sluta vilja må så satans dåligt. I synnerhet unga kvinnor. Att hävda att "Jag vill få hjälp men får ingen" eller andra resonemang liknande det där är även det bara en ursäkt. Allt är möjligt.

Och jag VET att "jag minsann inte vet hur..." och så vidare, men jag blir så LESS på de där bloggande borderlinebrudarna som i själva verket är i puberteten. Det är min fasta övertygelse, att om man mår riktigt, riktigt crappy så skyltar man inte med det. Och vill man verkligen, verkligen ta livet av sig så är det inte ens personliga mantra för yttervärlden. Det är SÅDANA människor som faktiskt mår dåligt. På riktigt. Inte de bloggande borderlinebrudarna. De behöver nog mest av allt en kram.