När man läser om hur Stureplanskillarna friades efter att ha våldtagit den där nittonåriga tjejen börjar jag allvarligt fundera över vad jag har för rätt till min egen kropp och min egen sexualitet. Det sägs att det första som ska göras efter en våldtäkt är att åka till sjukhuset, dokumentera och underökas, men spelar det någon roll om det leder till rättegång?

Tjejen i det här fallet verkar ju ha varit helt uppriktig med vad som skedde: Först var det frivilligt, men urartade till våldtäkt. Således har hon sagt nej under resans gång, men inte respekterats. Hennes skador finns dokumenterade, liksom de där killarnas extremt kränkande SMS, men lik förbannat frias killarna med hänvisning till att tjejen ifråga var för full, samt att de haft liknande sexlekar förut och således inte förstått att hon inte ville just då.

Men hur svårt kan det vara? Att förstå ett "nej", alltså. De flesta killar vet mycket väl vad ett "nej" innebär: Generellt använder de av manligt kön just det lilla ordet väldigt frekvent när det gäller saker man ber dem om. Alltså borde de vara än mer införstådda med just det ordets betydelse.

Jag är tjej och jag är inte värd ett skit inför den Manliga Sexualiteten och Sexdriften. Min kropp är till att nyttjas, oavsett mina egna önskningar. Så är det. Uppenbarligen.

Så funderar jag, efter otaliga diskussioner med väninnorna, över det där med att ta ansvar för sin egen sexualitet. De flesta frågar gång efter annan hur det kan vara så jävla svårt att göra det? Egentligen borde det vara det aboslut lättaste att göra, med tanke på att sex är ett samspel bla bla bla. Men, när det väl kommer till kritan, hur kan det då komma sig att så många har svårt att göra det?

En del tjejer löser problemet genom att fejka, vilket bara är idioti och självförnedrande, if you ask me. Andra tjejer biter ihop och har sex fastän de egentligen inte vill. Också skitdumt, men what the heck: Man kan bli intresserad under resans gång, liksom. Återigen andra tjejer försöker verkligen ta upp problemet med sin partner, men möter inget direkt gehör. Och det är här jag tror att den okränkbara manliga sexualiteten, porren och media är de absolut största bovarna.

Det spelar liksom ingen roll hur mycket en kille hävdar att han inte gillar att kolla på porr eller avskyr att läsa snuskmagasin, han gör deet med största sannolikhet ändå. Och är han vänsterradikal och feminist kan jag ge mig fan på att han gör det ändå, i smyg. Hur som, i porrens värld räcker det med en för tjejerna titt på Den Gigantiska Kuken och orgasmen är ett faktum, hur de än genomför samlaget. Men porr är liksom inte verklighet.

Och tjejtidningar är inte heller verklighet. Inte ens de reportage i vilka vi tipsas om att göra både si och så, ta för oss på olika sätt och så vidare, för det har ingen betydelse så länge man inte kan möta varandra mentalt som sexpartners.

Så kommer frågan hur fan man gör det, egentligen?

Jag menar, om bägge parter öppnar sig sådär totalt inför varandra rent sexuellt, vad är det värsta som kan hända? Visst, den ena parten kan säga snällt att "Ledsen, älskling, men jag vill faktiskt inte kissa på dig..." men då snackar vi nästan extremvarianter för de flesta. I övrigt tror jag egentligen inte att det är så farligt att berätta fantasier och turn on's. Det är liksom inte som att ens partner hugger av en huvudet, och skulle så vara fallet är nog inte relationen mycket att ha ändå. Lik förbannat är det svårt att mötas i den där fantasivärlden vilket sex oftast är, eftersom sex är något man generellt sett ägnar sig åt på tu man hand på hemmaplan.

Grejen handlar nog om att lära sig kombinera fantasin med verkligheten så långt det är möjligt och så länge bägge parter är redo att göra det inför och med varandra. För äkta skam hör inte hemma i ett sunt sexliv, if you ask me.

(Och jag måste bara förtydliga för den som kanske inte begripit: Jag bara resonerar kring sex och synen på sex, sådär som bara Lisa kan göra, och detta innebär INTE att jag i och med detta säger varken bu eller bä om mitt eget sexliv. Mitt sexliv är mitt sexliv och vad jag gör eller inte gör med vem är min privatsak. Så. Alla införstådda med detta??)

Men visst, jag tror i och för sig att det kan vara precis lika viktigt att inte delge varandra precis allt vad gäller de egna sexfantasierna eller erfarenheterna. Man behöver nog privata turn on's också... 

Hur kan något så primitivt och enkelt som att knulla bli så komplicerat? 

En av föreläsarna under genusvetenskapstudierna frågade om en orgasm inte alltid bara var just det: en orgasm? Vad hon ville få fram var ngt i stil med att man inte ska komplicera sexet, alltså inte göra ngt annat än att vaniljnuppa, eftersom det ändå är samma resultat man vill uppnå. Orgasmen, alltså. Åter en annan, någon på radio, pratade om att sex var en form av vuxenlek, att man istället för att leka indianer och cowboys ägnade sig åt diverse mer eller mindre ekivoka sexlekar. Jag tror mer på det resonemanget.

För jag menar, om alla bara vaniljpippar, fredag kväll i sängen och utövar ställningsval missionären, varför har man då ens sex?!

Så välkommen till världens tråkigaste paradis, som Lasse W skulle ha sagt.

(Och i vanlig ordning tappade jag helt tråden under skrivandets gång... Det är p.g.a. sådant jag skulle vilja komma in på det journalistiska: För att lära mig skriva ordentligt, koncist och inte tappa tråden som börjar trassla...)