Jag vet inte alls, men jag tror att jag ser möjligheten att falla utan någon som fångar mig utom jag själv. För första gången på dryga tre år står jag helt utan någon relation och jag frågar mig om en Mans närvaro trots allt betyder så mycket? Vissa gånger, ja, absolut, men generellt, nej, jag tror faktiskt inte det.

Resan med min Gode Vän var fantastisk på många sätt, inte minst för min egen utveckling och självkänsla, men nu... De senaste dagarna vet jag inte ens om jag reflekterat över honom alls. Idag gjorde jag det, och det var varken vemod, saknad eller kärlek i tanken. Jag tror att det är färdigt, att JAG är färdig med den relationen. Om inte annat borde jag kommit ihåg det, känt saknad, längtan, och reflekterat över varför allt är tyst. Nu: Ingenting. Efter så många om och men är det adjö. Adieu, mon chère, it was a pleasure loving you.

Och nu är jag done loving you.

Ikväll: Rosé med Sofia och Walter. Maklöst och tredje gången den här sommaren jag sitter i utomordentligt sällskap och dricker gott. Jag behöver sådant. Verkligen.

Det drar ihop sig. Snart är det dags.

Om inte annat ska jag vara på jobbet om mindre än sju timmar. Bedtime, I say.