Har haft en helkväll med Hanna, vilket var SÅ skönt. Mat, kaffe, tuggummituggande och en hel massa PRAT. För att inte tala om skratt. Vad vi pratade om är för mycket att sammanfatta här, men hon menade på att jag mycket väl skulle kunna skriva en bok om precis ingenting. Jag hävdade motsatsen, att man måste finna en röd tråd, en schysst story och kunna fånga en läsare. Och en bok om mitt för tillfället icke-liv är nog inte en förmodad bestseller...

MEN: Så kommer vändpunkten och vi garvar så vi håller på att dö. Garvar åt de senaste årens dråpligheter: Storkuken, Producenten, Den Gode Vännen (även om det inte var skratt utan mest varma leenden), Psykologen, Den Stumme Skogshuggaren och Mr. Skywalker. Sådana gånger blir det relativt frestande att skriva en bok, för jag menar, inte nog med att JAG är ett sick-fuck: sick-fucks like me. Och det finns då i sanning situationer som... Ja. Man måste garva åt dem.

Och Hanna är så bra att bolla med. Jag förklarar - återigen - att jag inte kommer att kunna ha ett vad andra människor kallar ett normalt förhållande. Så hon frågar om jag ens egentligen skulle vilja bo med någon, så integritetskåt som jag är i mångt och mycket. Jag vet faktiskt inte. Herrejösses, jag vet inte alls. Det enda jag vet är vad jag behöver.

I natt (läs: imorse) drömde jag att jag inte kom in på det där journalistiska, men väl någon teologutbildning där jag i slutändan skulle bli präst. Är det ett tecken från Gud att jag borde bli präst? Herrens vägar äro outgrundliga... Eller hur det nu heter.

Jag jobbar vidare i mitt sökande och har hittat några potentiella guldkorn. Men, ibland önskar jag att jag var en sådan där singeltjej som älskar att klä upp sig, springa runt på häftiga partaj och kunde ligga runt bara för att. Men, sad enough föredrar jag kvalitet framför kvantitet även om det vore på sin plats att ligga. Mycket på sin plats att ligga. Nå, det ordnar jag en annan dag. Typ. Jag sade en gång att "Kärlek är inget annat än förvrängd kåthet" och det citatet fick sitta på anslagstavlan i skrivarrummet på Åsa. Det har nästan gått tre år sedan dess och jag tror fortfarande att det är en sanning.

Nu borde jag krypa i säng. Tidigmorgon och bilåkning imorgon. Jag håller tummarna för att det blir fint väder och att allt blir så fint, så fint det bara kan bli. Faktum är att jag inte hyser några som helst förhoppningar. Det brukar bli bäst då.