Nu är det liksom myror i kroppen och jag vill se resultat, omedelbums. På något sätt vill jag vara i damn Norrland helst igår och ha facit i hand över hur det kommer att arta sig. Om inte annat skulle packningen vara enklare att strukturera om jag visste att det där blir det värsta eller bästa jag någonsin gjort. Nu är det inte ångest, bara plain nervositet. Och nervositet är bra, tror jag.

Men jag är i behov av en arbetsledare, någon som kan stå i min stuga, peka med hela handen och säga åt mig precis vad jag ska göra och sedan se till att jag gör det också. Själv är jag usel på att komma igång, även om jag nu packat tre Piteåkartonger och satt fyra sådana som maxgräns. En för böcker, två för köksgrejer och en tredje för meningslöst pryttel, typ prydnadssaker och sådan skit. Och att packa Piteåkartonger är inget problem, det är det faktum att resten av stugan ska ner i kartonger som får mig att vilja kräkas av leda.

Men, vet ni, jag tror att det här kan bli bra om jag ger fan i att pola med låtsasdemoner inledningsvis, eller försöka göra mig mer svår och besynnerlig än jag egentligen är. Någonstans måste det finnas en plats även för mig, något annat kan jag inte tänka mig. Om det här är "hem" återstår att se, men jag... Ser nästan fram mot det. Tror jag.

På något sätt kanske det här är litet som att bli ung "på nytt"? Ah, fan vet. Hur som kanske det är dags att sluta vara sådan besserwisser och partypooper, jag vet inte...

Vad gäller Måns Zelmerlöws "Work of art", visst är det litet Beatles över den låten?