Nu sitter jag här, i min stuga och kommer på att "Njae, universitet...? Är det verkligen dags...?" varefter jag söker jobb på Island igen. *skakar roat på huvudet* Är det något jag har svårt för, så är det uppenbarligen att bestämma mig. Ambivalens måste tamejfan vara mitt andranamn. Ibland blir jag så trött på mig själv. Men att jag är på väg någonstans är uppenbart, och egentligen har det nog varit uppenbart rätt länge. Jag har bara låtit bli att lyssna på mig själv.

Så får jag ett mail, som helt saknar egentlig betydelse, från en människa jag inte känner eller vet vem det är, men sättet att formulera sig på de två raderna får mig att storle. Bara ett vardagsmail, inget om sex eller relationer, utan bara om... Vardag. Och jag ler, ler så brett och känner de där lyckobubblorna tränga upp från magen bara för att blotta mina tänder och visa skrattgroparna för omvärlden. Idag är jag min egen drottning och i mitt rike styr bara jag.

I mitt rike finns inte de där människor jag så snabbt avfärdar som patetiska. Jag träffade en sådan idag, tror jag, om det ens går att räkna som "träffa", och jag tänkte helt enkelt att det inte är jag som missar livet. Det är inte jag som byter ut människor mot prylar, kaffestunder mot alkohol och röda ögon, och det är inte jag som väljer min ensamhet. Det är inte jag som är Luke Skywalker och endast drömmer om Prinsessan Leia med kanelbullar vid öronen, och det är inte jag som en dag måste vakna upp och förstå att det finns en verklighet långt bortom allt vad fiktiva spelkaraktärer heter. Och ibland blir jag så... Road, kanske? Oförstående road att jag inte kan annat än höja på ögonbrynen, skaka på huvudet och le överseende. Ah, skit samma. Livet finns därute och jag tänker leva det.

Jag är fröken Ambivalens. Och på något sätt hoppas jag nästan på Islandsjobb.