...i FaluKuriren skulle jag träffa på en gammal kärlek idag. Istället för det har jag... Jobbat. Vilken överraskning, inte sant?

Jag hade sett fram mot att ha måndag och tisdag lediga, men så ringde telefonen och jag måste ta två dagar till. Nu jobbar jag tjugoen dagar i rad. Ja, med ikväll gjord blir det tjugo. Jag gör 195,5 arbetstimmar i juli. För tillfället känns det liksom jag mest vill sätta mig ner och gråta. Huset ser ut som ett smärre jordskalv dragit förbi; jag måste fixa med boende i Piteå; måste flytta ur huset. Och så måste jag jobba. Det handlar inte om att jag inte klarar det, utan mest om att jag så mycket såg fram mot måndagen och tisdagen helt fria. Enbart det. Jag vet ju att jag inte kommer att gnälla över pengarna i augusti...

Så. Ikväll är jag trött, men mest trött i själen. Jag vet dock att tre veckor går superfort, men det var just det där med att jag liksom räknade med de där dagarna...

Nu ska jag glo på TV. Det känns litet som att vad jag än gör när jag inte är på jobbet har jag förtjänat det. Skola kommer att bli som semester, och apropå det måste jag söka extrajobb i Piteå. Bäst vore det om jag hann göra en dag eller två redan i augusti...