Jag borde vara überexalterad över förestående flytt, men... Idag har varit en sådan konstig dag. En ensamdag, på något sätt. En sådan där dag då jag lika gärna hade kunnat jobba runt för att slippa vara ensam, för finns det något värre än icke självvald ensamhet? Och visst, nog hade jag kunnat ringa någon att sällskapa med, men det bär mig så mot. Varför skulle jag, och vad skulle vi prata om? Det är samma känsla som jag hade på Island, att det står mig upp i halsen att inte hitta människor som "är som jag". Hur nu sådana är, eftersom jag alltid mer eller mindre letat efter dem och till viss del funnit dem men inte så pass att det kan fylla mitt nu-behov. Och så läser jag Fridas blogg, hittar följande fundering och undrar om det faktiskt är så:

"jag är ensam på ett sätt som jag alltid varit ensam och om jag alltid varit det kommer det att fortsätta alltid vara så?"

Det är en av mina största rädslor, att jag aldrig kommer att få sällskap i det land som jag hittils är ensam medborgare i. Och jag älskar ensamheten till viss del, men ibland blir jag så frustrerad och ledsen över att det inte finns någon som lyckas åtminstone komma genom passkontrollen och söka asyl i Lisalandet.

Och jag vet inte om jag ska påstå att jag är trött på ytligt prat; det handlar snarare om att jag vill leva i en verklighetsvärld, inte ett universum där smalast vinner, snyggast outfit går före allt annat, störst alkoholintag gör kvällen och könsroller är ett faktum. Jag vill inte leva bland människor som tror att Gagnef är Milano, orkar inte människor som har idolkort på Paris Hilton och Nicole Richie i plånboken eftersom de är mest omskrivna. Och jag avskyr allt jävla hyckleri här: Tycker folk om varandra egentligen?! Eller är känslan densamma som att proppa i sig varmkorv nog för att kunna kräkas utan att stoppa fingrarna i halsen?

Varför har det blivit så svårt att leta reda på mig själv i all villervalla, bland allt det där som jag aldrig räknade med skulle hända? Och varför är jag som jag är? Jag får krupp på mig själv och så kan jag inte sova eftersom den där tystnaden är så otäckt alltför mycket och jag bara funderar funderar funderar till jag inte längre fattar vad jag funderar över.

Jag tror inte att Piteå är bättre än något annat, tror inte att det blir bättre än något annat jag hittills företagit mig. Jag tror att hur jag än vänder mig har jag den där ensamheten på det sättet jag alltid varit ensam. Faktum är att jag inte ens törs hoppas på att det ska bli bra däruppe. Nu är det mest ångest. Jesus.