Läser Fredriks inlägg om det här med dejting, om vad en dejt är, hur man vet att det är en dejt och så vidare. Hans kompis Marie menar att det är ett möte mellan två människor som småraggat på varandra och sedan möts för att kolla om det klickar. JAG menar att det är ett stockholmssyndrom - eller från början ett N.Y.C-syndrom - som trissats upp som fan av människor utan verklighetsförankring, typ Ebba von Sydow, alternativt tjejtidningarna. Just det.

För som Fredrik frågar sig: Hur vet man att det är just en dejt och inte ett helt vanligt möte mellan två människor över en kopp kaffe, en biljard eller liknande? Var går den osynliga gränsen mellan "polare" och "dejting"? Även här har jag svaret. Man vet att det handlar om dejting då två människor piffat upp sig som fan för att ta en kopp kaffe tillsammans. Man vet att det är dejting då man bokar in ett möte på tu man hand någon vecka innan och gruvar sig för att gå dit. Och man vet att det är dejting då tjejen förutsätter att killen ska betala, vet att det är dejting då bägge parter framhäver sina positiva sidor och inget annat. Man vet att det är dejting då det uppstår pinsam tystnad, och man vet att det är dejting då bägge parter fundrar över det där med "borde vi hångla eller inte?" vilket är ett amerikanskt fenomen modell godnattkyss på hennes förstukvist. Mycket kyskt.

Jag tror att vår generation - åtminstone Cosmopolitanbrudarna - vill vara mer amerikanska än vad vi är, för i själva verket, c'mon, sedan när nöjde vi oss med en nattpuss på trappen? Vi super oss redlösa och lägger upp oss för precis vad som helst i vår jakt efter bekräftelse. Därefter tillbringar vi en vecka med ångest över vad vi gjort tills det blir helg igen och vi gör om precis samma sak som helgen innan. DET är det svenska sättet att dejta.