Min veckorytm är helt fucked up. Igår hade jag söndag, men idag vill hjärnan ha det till lördag. Kanske är det bara ett önsketänkande inför helvetesveckan som stundar. Gårdagen gick över förväntan, måste jag säga, även om kassaresultatet var under all kritik och vi var tvugna att jämka med marker till baren. Sådant känns riktigt pissigt. Hur som blev det ett givande samtal med min croupierkollega efteråt, på en parkbänk utanför Bolanche. Ett samtal under vilket jag insåg hur nöjd jag trots allt är med min livssituation.

Jag menar, jag ser inte alltför oäven ut och vore jag tilllräckligt ambitiös och engagerad skulle jag nog kunna fixa mig en stadig pojkvän på mindre än en månad. Men jag vill ju inte. Och just det känns så fruktansvärt harmoniskt att ha insett. Hon menade på att hon var så trött på singellivet, att hon ville träffa någon, helst igår. Och när jag sade att jag absolut inte vill ha en stadig relation av det slaget såg hon nästan häpen ut, litet "Men vad är fel på dig då?!" Men det är ju inget fel på mig. Snarare tvärtom, jag tror att det är ett slags friskhetstecken. Jag lever mitt liv på det sätt jag själv önskar, träffar vem jag vill när jag vill, OM jag vill. Och därutöver sköter jag mig själv nästan helt utan att behöva ta hänsyn till någon annans känslor och bättre eller sämre vetande. Kanske är mitt liv litet som Sinead O´Connor sjunger:

Since you been gone I can do whatever I want
I can see whomever I choose
I can eat my dinner in a fancy restaurant
I could put my arms around every boy I see
But they'd only remind me of you
Nothing compares to you ...

Och det helt utan bitterhet. Faktiskt. Av vilken anledning jag nu sitter en söndageftermiddag, känner hur det töar ute och önskar vår medan jag lyssnar på sliskiga kärleksballader. *blinkar pillemariskt*

Idag hade varit en helt perfekt dag att åka slalom på. Verkligen.

Förresten är Snygg-Eriks "I can't say I'm sorry" makalöst bra, trots att den påminner en del om Aaron Carter.