Och jag ställer mig fråga på fråga som jag inte kan besvara, eller snarare inte vill besvara, eftersom jag med största sannolikhet skulle känna mig tvungen att kliva utanför allt det där jag är van vid. Jag pluggar till undersköterska och jag frågar mig varför? Vill jag ens det? Jag har tänkt så mycket de senaste veckorna, på den där utnötta frasen "Kom ihåg att spela huvudrollen i ditt eget liv" och insett att i våra huvuden, i de olika scenario vi spelar upp för oss själva, går vi alltid ur striden som vinnare. Litet som i alla amerikanska collegefilmer vi säger oss hata, fastän vi i själva verket älskar dem eftersom huvudpersonen i stort sett undantagslöst är vinnaren. Vi sitter inne på alla dräpande sista ordet-kommentarer, hittar till det där vi alltid önskat oss när slutet väl nalkas och vi finner den där stora kärleken, livsharmonin och lögnen och amen to that. I våra collegefilmer finns inte en för liten varmvattenberedare, skoskav eller det där velandet fram och tillbaka med "vad-vill-vi-med-våra-liv?" Vi bara vet, och vet vi inte blir vi snart upplysta om det, eftersom huvudpersonen på något sätt alltid får en aha-upplevelse. Och som sagt är vi ju vinnarna i våra egna föreställningar...

Så det där med undersköterska, är det egentligen något för en vinnare som jag? Är det verkligen vad denna huvudkaraktär eftersträvar med livet, att traggla dag ut och dag in med samma sysslor och på sin höjd en spya över matbordet som variation?

Jag vet att ni som spelat alla dessa otaliga biroller i min pjäs ser mig som fruktansvärt rastlös och velig, en människa som verkligen anammat det där med att gräset alltid är grönare någon annanstans, bara inte här, inte i de här kulisserna, och jag vet att ni läser det här och suckar, tänker "Nu får hon ge sig... Ska hon aldrig nöja sig?" Men faktum är att jag önskar att jag kunde nöja mig. Och så tittar jag på alla redan avverkade akter och jag är inte nöjd med skådespelarprestationerna! Den här pjäsen är inte vad jag tänkt mig!

Den här pjäsen är inte vad jag tänkt mig!

Och eftersom jag är vinnare i mitt eget liv har jag naturligtvis tänkt mig något mycket större och mer självförverkligande.

Och eftersom jag helt kört fast i ingenting alls nu så tar jag ett glas vin till.