Jag är hemma och ser ut liksom jag är gravid. Min mor välkomnade mig med att fråga om det var dags för henne att bli mormor. Fortfarande är jag inte ett dugg på smällen. Litet tjockare, kanske, men just nu bryr jag mig faktiskt inte. Jag mår grymt toppenbra i dagsläget. Tjock eller ej.

Hemresan från Piteå till Dalarna tog tolv timmar och då jag klev ur bilen hemma var jag tvärskakis efter att ha kört drygt åttio mil all by myself. Riktigt duktig är jag dock. Måste jag säga. På något mirakulöst sätt lyckades jag också hinna lämna in allt som skulle in innan jul och som tack för det fick hela klassen ett mail från Nazin som absolut inte önskade god jul, men påminde oss om att vi inte fick tro att vi var lediga över jul. Det finns grader i helvetet, men i det där fallet är det alldeles för jävla hett måste jag säga. Hur osympatisk, opedagogisk och nedvärderande får man bli som människa? Nazin ligger på gränsen för vad som är rimligt...

Dagens pubertala tjejgrej dock: Jag saknar Magnus. Är det okej att känna så efter ett drygt dygn?! Jag är fjollig. Riktigt jävla fjollig och förresten var trean vi kollade på... Perfekt. I mitt tycke. Jag skulle nog trivas där, i alla fall. Hur det blir återstår att se.

Nu ska jag stuva in Ligistbrorsan i bilen och köra honom till kvällens engagemang för tonåringar, Luciarocken. Hur kul som helst om man är sådan. Jag gick dit, tjuvrökte och led av det ostimulerande sällskapet och den vedervärdiga musiken som spelades på alldeles för hög volym. Så var det när jag var femton. Inte speciellt mycket roligare då än vad det skulle vara nu. Helt enkelt.

Idag har jag för övrigt kommit över en svart klänning som kommer att bli mitt favvoplagg de gånger under den här julen då jag inte är iförd arbetskläder. I adore. Både arbetskläderna och den svarta klänningen. Klänningen är dock finare att titta på, misstänker jag.

Oh well. Time to...