Katrin beskriver bristen på vad hon kallar "superkvinnogenen" i sin blogg, vilket jag verkligen kan känna igen mig i. Mest lysande i hennes inlägg är ändå det extremt självbitska "Själv sitter man där i soffan med en knäckemacka i handen, inga planer för dagen, ett avhopp från utbildningen, ett gäng lugnande i skafferiet, och känner sig lätt
pressad."

Jag sitter i mammas kök, med otvättat fett hår, en finne i mungipan, skitiga brillor och sorgkanter under naglarna medan jag väntar på senaste "Desperate Housewives" samt kycklingfiléer att tina.

Egentligen borde jag ha gjort alla de där superkvinnosakerna, som tillexempel lyckas med min extremt lätta men urtrista undersköterskeutbildningen. Eller städa. Eller plocka ögonbrynen. Eller beställa tid hos frisören. Eller besöka gymmet oftare än två, tre gånger i veckan. Och tvätta bilen. Diska hemma. Städa hemma.

Nu ska jag vara superwoman nog och kolla på Desperate Housewives. Något har jag uträttat idag, i alla fall.;)