Tjejkväll, vin och middagstjafs...
Efter många akademiska kvartar hamnade vi slutligen vid middagsbordet, vilket var trevligt. Tack, Sofia, för grytreceptet. Mat, vin och chokladdessert smakade för min del alldeles ypperligt fint då jag inte ätit något alls under dagen. Dock kröp den karaktäristiska rödvinshuvudvärken sig på allt mer, och mina biceps klagade över allt för hård behandling under pumppasset tidigare på dagen. Inte i form av träningsvärk, snarare någon annan slags värk jag inte riktigt kan förklara. Ont som fan gör det i alla fall. Och så kom vi till det, det obilgatoriska tjafset om något, vad som helst, eftersom vi alla hade druckit om än inte ens en flaska vin var. Vi började tjafsa om den nära förestående Sälenresan.
Eftersom jag är Ms. Bitterfitta var jag tvungen att påpeka hur fruktansvärt omoget det är att åka på en suparresa till Sälen, och bo fjorton pers i en stuga för tio. Min åsikt var som jag tidigare nämnt att om man åker till Sälen är man måttlig med alkoholen för att orka skidåkning dagen efter. Och inte minst beter man sig civiliserat, vilket det knappast kommer att bli när tretton pers plus Ms. Bitterfitta ska samsas i en stuga. Ms. Bitterfitta kommer nämligen tjura klockan 19.30 på lördagkvällen för att andra ska fortsätta det supande de inledde på torsdagen. Min slutsats var således att den här resan var en litet mer high class-form av Hultsfred. Vilket var det enda de andra höll med om.
Tjejerna hävdade dock att man åkte dit för att "vara glada, dricka, dansa och träffa härligt folk". Och Ms. Bitterfitta kontrar med att det resonemanget hade man när man var sexton. Inte när man närmar sig trettio. Vidare menade jag att man faktiskt borde spela in deras resonemang och spela upp det för precis vem som helst, eftersom varje människa med - enligt mig - sunt förnuft hade ansett en suparresa till Sälen skitfånigt. Jag blir inte diplomatisk efter en halv flaska vin. Verkligen inte.
Tjafset slutade med att Daniel suckade där han satt och alla åkte hem, eftersom Daniel var deras enda väg till räddningen.
Och för min del hägrar sängen. Typ. Inte nämnvärt berusad, men med en huvudvärk från helvetet.
Oh, lovely ladies nights...
Eftersom jag är Ms. Bitterfitta var jag tvungen att påpeka hur fruktansvärt omoget det är att åka på en suparresa till Sälen, och bo fjorton pers i en stuga för tio. Min åsikt var som jag tidigare nämnt att om man åker till Sälen är man måttlig med alkoholen för att orka skidåkning dagen efter. Och inte minst beter man sig civiliserat, vilket det knappast kommer att bli när tretton pers plus Ms. Bitterfitta ska samsas i en stuga. Ms. Bitterfitta kommer nämligen tjura klockan 19.30 på lördagkvällen för att andra ska fortsätta det supande de inledde på torsdagen. Min slutsats var således att den här resan var en litet mer high class-form av Hultsfred. Vilket var det enda de andra höll med om.
Tjejerna hävdade dock att man åkte dit för att "vara glada, dricka, dansa och träffa härligt folk". Och Ms. Bitterfitta kontrar med att det resonemanget hade man när man var sexton. Inte när man närmar sig trettio. Vidare menade jag att man faktiskt borde spela in deras resonemang och spela upp det för precis vem som helst, eftersom varje människa med - enligt mig - sunt förnuft hade ansett en suparresa till Sälen skitfånigt. Jag blir inte diplomatisk efter en halv flaska vin. Verkligen inte.
Tjafset slutade med att Daniel suckade där han satt och alla åkte hem, eftersom Daniel var deras enda väg till räddningen.
Och för min del hägrar sängen. Typ. Inte nämnvärt berusad, men med en huvudvärk från helvetet.
Oh, lovely ladies nights...
Kommentarer
Trackback
